Göteborg

Nu är familjen Möller tillbaka. Tillbaka i Göteborg med den härligaste av prinsar - Rasmus Andy Möller!
Hemresan gick bra, lång, men Rasmus sov nästan hela resan mellan Nairobi och Amsterdam. Väl hemma fick vi hjälp av Rebecka och Lollo för transport till Ankis lägenhet. Heidi ställde upp med bil och bilarnstol. Tack alla ni som tagit så väl hand om oss här hemma. Vi somnade gott den kvällen. Frisk luft, fantasiskt gott vatten, direkt ur kranen, ordningsamt, varmt på golvet, ja, det är några av de saker vi direkt känner att vi saknat i Sverige. Annars känns det i kroppen att det är mycket Kenya kvar i kroppen fortfarande. Precis anlända till Sverige saknar vi inget i Kenya, förutom alla vänner som är kvar, och även de som åkt hem.

På torsdag tänkte vi åka till Azaleadalen i Slottskogen. Från kl. 15.00 tänkte vi vara där, med picnic och filt medtagen. Rasmus och hans föräldrar skulle tycka det var rolig om ni dök upp där. Vi längtar efter er!!!

Svensk mark

[Fredrik]

På måndag morgon landar familjen Möller på Landvetter. Nu har vi tagit oss igenom det sista krusidullerna för pass, visa-stämpel samt flygbiljetter. Vi hade hoppats komma hem i onsdags men vi missade biljettbokning med 1 minut, någon annan hann före. De sista dagarna har vi fördrivit med utflykter. I torsdags var vi på Windsor Golf Resort, med den uppvärmda poolen, i dag fredag har vi tittat på övergivna elefantungar och på eftermiddagen var vi på Bomas of Kenya, ett ljud- och dansnummer med Kenyanska kultur.

Rasmus utvecklas i allt han tar sig för. Vi upplever att han är riktigt trygg med sina föräldrar, därför vågar vi planera in möten med honom för de som så önskar.

Vi landar på Landvetter c:a 09.15 den 19/7 och de som vill får gärna komma och möta oss där. Det blir dock inget längre möte, Rasmus och vi är nog lite trötta efter resan, därför vill vi gärna träffas i Slottsskogen. Vi vill gärna att ni kommer till Azaleadalen för egenmedtagen picknick någon dag i nästa vecka. Om det regnar mycket flyttar vi fram en dag i taget tills det inte regnar. Hoppas vi ses där.Återkommer med mer info.

Snart hemma

[Fredrik]
En vecka hit eller dit torde inte spela någon roll i en tidperiod som sträcker sig över 7 månader, men det gör det. I torsdags åka våra danska vänner hem. Den danska byråkratin verkar enkel, de fick ut Silja pass enbart genom att visa upp ett brev från advokaten som sa att beslut var taget på att Silja nu är deras dotter. Vi är glada för deras skull, men känner också att vi vill hem.

För att få ut ett temporärt pass till Rasmus kan det ta c:a 2 veckor. Mestadels för att vi nu är i svensk semesterperiod, där de flesta är lediga. Processen i kort; vi skickar diverse papper till MIA, MIA skickar beslut till svenska ambassaden, svenska ambassaden skickar diverse papper till Skatteverket i Norrland, Skatteverket skickar diverse till svenska ambassaden, , svenska ambassaden skriver ut Rasmus pass, puh.

Alla inblandade har dock varit väldigt hjälpsamma och trevliga och vi kommer ju hem till slut.

Dagarna ser lite annorlunda ut än det gjorde för några veckor sedan, främst pga av att det är "vinter" här nu. Den kallaste perioden sägs vara juli och vissa dagar känns det på morgonen att det är flera grader under 20. Det blir alltså inte så mycket pool-liv. Härom dan åkte vi in till stan bara för att få upp värmen, vi träffade finska vänner och åt lunch på Hilton, lyxigt.

Vi har börjat packa och delar ut saker vi inte tar med oss hem till Sverige. Vår städerska får lite saker, Fred i vakten likaså. Igår åkte vi till Rasmus guardian och vår vän Pamela, för att säga adjö. Hon har inte så mycket pengar, men gör stora insatser får barnen i sitt område och framför allt för sin dotterson Kayle. Hon fick mycket av våra saker och lite mat.

Vi, eller rättare sagt Rasmus, har fått sitt avsked från Kenya Childrens Home, socialarbetarna som jobbar ihop med barnhemmet. En delegation på c:a 10 st kom hem till oss för att säga adjö. De förklarade var och en hur glada de var att Rasmus fått det bra hos sina föräldrar och att han kommer få ett bra liv. De avslutade med flera afrikanska sånger där budskapet var att vi ses igen...mycket känslosamt för både mamma och pappa.

Han är vår!

Vi kom igenom domstolen idag! Inga problem, men kanske stor vånda innan. Vi, danskarna och finnarna kom in först av alla dagens case. Adrenalinet pumpade innan det gick upp för oss alla att domaren hade tagit sig tid och lagt sin dom - våra barn är nu också juridiskt våra barn!

Nu kommer familjen Möller hem!

Midsommar efter besök

[Fredrik]
Nu börjar det kännas på riktigt att vi är klara här för den gången. Rasmus är redo att åka hem. Vi förväntade oss att få ut domstolsbesslut 18/6. Visserligen har alla familjer här drabbats av olika situationer som rör myndigheter och inte minst domarnas godtycke, men ingen har hittills haft några större beslut att få ut domstolsbeslutet. Vi, danskarna och en finska familj blev det första. Domaren sköt upp utfärdandet till den 6/7 med motiveringen att han hade ont om tid.
Nåväl, så nu hoppas vi verkligen att det inte kommer in nytt grus i rättsprocessmaskineriet utan att vi faktiskt kommer få tag på alla papper några dagar efter den 6/7. Det tidigaste vi kan komma hem i mitten på juli, men det är heller inte helt orimlig att det kanske blir i slutet.

Tiden har ändå gått fort de senaste veckorna då vi nu har haft vårt tredje och sista besök; Viveka syster Rebecka samt hennes kompis me två ungdomar åkte hem
i torsdags natt. Det har varit två roliga och intensiva veckor. Gästerna har i stort sett hållt igång hela vistelsen och vi har följt med på en del utflykter.
Den klart häftigaste var promenaden genom Hells Gate - ett slags sandstens Grand Canyon. Damerna var ute i Nairobis nattliv till kl. fyra på morgonen en kväll.
Lite läskigt kan man tycka men vår Masai guide och vän - Salaash -följde med dom.

Midsommar blev en underbar dag, Viveka och mamma Å fixade till midsommarstång och kransar bands. Midsommarstången restes på Svenska skolan och "alla" var där.
Det räknas som vinter här nu och det är mycket kyliga än fär bara någon månads sen, mycket mulna dagar, med inslag av regn. Men midsommarafton var det klarblå himlen
grillen var riggad, sillen framdukad, nubben kryddad och små grodorna kring stången, ja, en midsommar att minnas.

Rasmus utveckling fortgår hela tiden, nu springer han riktigt bra, försöker prata mer och mer och är än mer öppen och aktiv med mamma och pappa.
Hans favoritord just nu är helt klar "mamma". Han har blivit mer mammig, men han "mamma" kan även betyda att han vill ha mer uppmärksamhet av pappa.

Stoltze's hemma

[Fredrik]
Imorgon förmiddag landar familjen Stoltze på svenska mark. Känns lite annorlunda nu här, de är flera från Riara som är planerade att åka hem i juni, även så familjen Möller om allt går bra. När vi nu börjar närma oss hemresan så är det nya känslor och tankar som kommer fram. Det som känns mest underligt är att några av våra vänner här kommer det dröja innan vi ser igen. När ser vi den italienska familjen igen t.ex? Hoppas inte geografin får för stort utrymme som hinder för återseende. Tror dock att vi träffar familjen Stoltze's först av alla våra vänner vi fått här.

Idag har varit en lugn dag. Strömmen försvann igår kväll och lättjan drev oss då till Junction för lunch, närmare bestämt Dormans. Grillad kyckling och "beef fillet", där Rasmus fick lite av varje. Vi behöver inte tryga vår son med mat, han älskar mat. Han äter det mesta och vissa saker gillar han bättre än andra. Kött är en favorit, men gröna ärtor är också något han blundar och böjer huvudet bakåt åt när han äter.

Efter vi vinkat av familjen Stoltze så packade vi, fam. R, fam. M och fam. C ihop det sista av deras grejer. Det blev en kartong med mat till deras städerska Margret och en större kartong, kallad, Sverigelådan, med bbra och ha grejer få nyanlända. Den får tillsvidare bo hos fam. C.

Får er altruister kan vi nämna att vi nu även köpt mjölkersättning och "napkins" till tygblöjerna till barnhemmet.
Minna och Viveka blev upphämtade av Doris på onsdagsförmiddagen för att sedan åka pickup in till stan, där Doris dealar priset bättre än en mzungu. Doris är föreståndare för barnhemmet. Mjölkersättning kan de tydligen inte få för mycket av, vi har även varit där tidigare med just det. Att ge "bistånd" här känns bra, vi vet att pengarna inte fastnar på fel ställe.

Lite bilder:

Rasmus Andy Möller

[Fredrik]
Bananskal, hakuna matata, flyt, ängel, tur, flax, slump, röta är bara några av de ord som passar in på hur familjen Möllers resa hittils har varit i Nairobi - Vi har idag gått igenom den andra och sista hearingen! Vilken betyder att vi är på väg hem!

Rasmus Andy Möller är mycket snart formellt vår son!!! Möllers pojk.

I onsdags fick vi via SMS från advokaten reda på att våra rapportert var i ordning, Children departments rapport hade oroat oss en del eftersom de samma dag vi hade hembesök av dom så stängde dom, om är temporärt, för fler ansökningar pga tidsbrist. I samma SMS antydde han också att vi kanske kunde få tid hos domaren den 4/6. En "första", andra hearing redan den 4/6 var långt över våra förväntningar. Torsdag e.m. ringer advokaten och meddelar: "Ni skall upp i morgon!". Riktig spralliga blev vi när det visar sig att öven våra danska vänner skall upp! Även så våra finska vänner! Väl på plats vid chamber 13 sitter ett A4-papper fastnaglat på dörren: "Alla case som Nambuye har skall avgöras av Kimjuari (den nya domaren) i chamber 73". Alltså, vi ligger sist på Nambuyes agenda och skall nu upp tillsammans med alla Kimjuari's fall. Moloken frågar jag advokaten vad som händer och han svarar att han inte vet. Tiden går i korridoren, några går in, några går ut. Plötsligt händer det, advokaten vinker in oss och våra finska vänner. När vi går ut i från chamber 73 går det upp för oss: "vi har klarat den sista hearingen, Rasmus är nu också formellt vår son!" Det formella pappret - adoptionorder - skall vi kunna hämta den 18/6, sedan är det bara MIA och ambassadgrejer kvar. Då kommer också bilderna på vår prins.
Idag fortsätter nog firandet, medans det i morgon blir till att börja planera hemfärd, t.ex. var skall vi bo i juli?

Dramatiken tog inte slut där, hur skulle det gå för våra danska vänner! Enligt hörsägen så tar inte domaren in mer andra hearingsfall efter kl 11.00. De blev mer och mer spända då de inte ropades in, men kl 11.01 kom de så in, och kom igenom!


Intressant att berätta är att vi har besök också. För en dryg vecka sedan kom min mamma, syster och systerdotter hit och hälsa på. Tre stycken denna gång gjorde att vi var extra observanta på hur Rasmus uppfattar situationen. Men våra besökare har varit idealiska i relattionen med Rasmus. Han förstår att mamma och pappa är just mamma och pappa och att besökarare är något annat. Det har varit ett mycket roligt besök, som just nu avslutas i Masai mara, hoppas dom har roligt.

Bilder också:

Fem månader

Nu har vi varit här, i Nairobi, i Kenya, i Afrika i fem månader. Tänk va', fem månader i ett främmande land, tillsammans med en pojke som är vår son. Vi har fått tillbringa fem månader med denna fantastiska lilla person. Vi är upprymda av en sådan stor tacksamhet över vårt barn. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig den glädje och lycka han ger oss! Men nu är vi här, och njuter med vår lilla familj.

De senaste veckorna har Rasmus utvecklats mycket. Han har nu släppt fingret han hängt i då han gått omkring. För en vecka sedan så började han gå själv.
Med denna framgång så händer även saker med språket. Han har inte så mycket ord ännu, men han pratar mer och mer med oss. Han uppmärksamhet och samspel med omgivningen ökar hela tiden, man märker att han gillar livet. Det ger tårar i pappas ögon.

I Rasmus liv är det svårt att hitta några mörka moln just nu, jag tror inte det finns några. I övrigt så kommer det vågor av hemlängtan, både för mamma
och pappa. Kanske inte så konstigt, vi börjar känna oss färdiga med Kenyavistelsen och vill börja leva vårt liv i Sverige. Men det finns egentligen få saker här som man direkt kan peka ut som jobbiga. Tror att om man hade vägt alla nackdelar och fördelar mot varann så hade fördelarna utklassat nackdelarna. Men i mörka stunder, såsom med en kropp kontaminerad med bakterier, så kan det kännas irriterande att man måste pumpa sitt dricksvatten ur den nyligen inköpta 20-liter flaskan. Att det plötsligt inte finns el. Dålig tillgänglighet på internet. Att fortsatt leva i paranoia över att bakterier finns överallt, du tvättar händer och spritar dom, men känner dig ändå orolig över att få magproblem och feber när som helst igen.
Men skall jag vara realistisk så är den tiden dessa problem känns jobbiga mycket mindre jämfört med den tiden då allt känns som en ända lång fest. Man kanske kan säga att vi snarare längtar hem och inte bort från Kenya.
Det finns c:a 11 adoptivfamiljer här, på Riara apt, och en handfull till på Gemina Court. Tror ni att vi alla endast sitter och väntar på planet hem?
Såklart umgås vi, har roligt och delar erfarenheter och bygger broar som kommer vara ovärderligt i våra prinsar och prinsessor framtida liv.
T.ex. på kvällsmenyn stod kycklinggryta med ris, att intagas på restaurang Stoltzes. God mat, gott sällskap, ett gott liv. Familjer bondar, men framför allt så har vi fått så mycket värdefull bondingtid med Rasmus. Ni småbarnföräldrar, hur många av er har stannat hemma hela familjen i fem månader eller mer?

Om någon vecka hoppas vi att alla rapporter som skall skrivas är klara så att vår advokat kan börja jaga tid till den andra och sista hearingen.
Vi spekulerar vilt om när vi kan vara hemma igen. Ett optimistiskt scenario är i slutet av juni, troligt är också mitten på juli. Att vi kommer hem efter
augusti börjar kännas som ett mindre aktuellt alternativ. Men komihåg, vi är i den Kenyanska adoptionsprocessen och där kan allt och inget hända.

I vilket fall som helst så trivs vi med vår lilla familj här i Kenya, även om vi längtar hem till den svenska våren och sommaren.

Min resa del 4

Det blev en massa jobb under våren med att slussa över kontakter till min kollega och förbereda inför flytten, jag har en tendens att samla på mig material av alla slag och det kom väl till pass nu. Jag gjorde under våren inga stora nya inköp alls utan klarade mig fint på mitt eminenta lager och det var ju bra nu när vi var tvungna att samla ihop så mycket pengar som möjligt för att klara av vår stora resa. Jag gjorde heller nästan ingen marknadsföring och helt plötsligt märkte jag hur mycket av tid och energi det har tagit.
Jag arbetade ensam igen för första gången på länge så jag fick mycket tid till att fundera under dagarna där jag stod i min lokal och band blommor och lyssnade på P1.
Ju längre tiden gick och det började sjunka in att jag nog kommer att pausa en längre tid ju mer lockande började det kännas. Efter att ha arbetat ganska intensivt i så många år började jag känna att detta nog kommer att bli en resa i många plan, jag har ju längtat så länge efter detta lilla barn och självklart vill jag ägna all min tid och kraft åt det när det väl kommer. Hade vi kommit hem efter bara några veckor är frågan om vi inte hade börjat arbeta ganska snabbt därpå åtminstonde en av oss. Nu kommer vi båda vara med barnet, på lika villkor en längre tid och det är ju helt fantastiskt.
När jag kände efter ordentligt kände jag riktigt hur in i märgen trött jag egentligen var, att få ägna all tid åt att tillsammans ta hand om vårt lilla barn i ett varmt land lät nästan lite för bra för att vara sant.
Det ska väl sägas att jag är något av en romatiker som är väldigt bra på att göra upp vackra bilder av hur fantastiskt allt kommer att bli. Lite mer realist har jag väl blivit med åren men att vara två vuxna på ett barn kändes ändå väldigt lyxigt. Jag tänkte nog även att det kommer att ta energi från oss att kastas in i småbarnsföräldrarskapet men som jag såg det då med en kalender som var fullbokad, en telefon som ständigt ringde och ett kontor som hela tiden gav dåligt samvete med allt pappersarbete jag inte hunnit göra... Det verkade som himmelriket att få byta mot familjebildning tillsammans med herr F i Kenya.

Självklart var det även stora stunder av tvivel om hur vi skulle klara av den här resan. Hur barnet skulle klara av att anknyta till oss, hur vi skulle klara av föräldrarollen, tänk om barnet bara skriker och inte vill var med oss. Är det rätt att rycka upp barnet och föra bort det till ett helt nytt o främmande land? Hur kommer barnet att bli behandlat när vi kommer hem till Sverige?
Dessa och många fler frågor funderades det kring och gör så fortfarande även om vissa frågetecken är uträtade vid det här laget.

Nedräkningen fortsätter

[Fredrik]
Livet tar oss igenom den här resan med Kenya och Rasmus, som på en berg-o-dalbana, verkligen. För c:a två veckor sedan skulle man kunna att vi levde efter Nationalteaterns klassiker.
Stora delar av Riara gänget gick Safariwalk på f.m. för att sedan åka till Rusty Nail för en avslutande lunch som varade fram till e.m.
Nästa dag åkte vi till Kazuri(pärlor och sånt) för att sedan avsluta med kvällsmat på karen Blixten Coffe Garden.
Fredagen var en glädjens dag. Förutom den trevliga obligatorisk fredagsmyset på Svenska skolan så firades det ordenligt på Cedars(libanesiskt restaurang)
efter det att tre! svenska familjer fick igenom den andra hearingen, det som alla här ser som processens avslut.
Lördagen var sedan länge inbokat som fest. En fest som grundade sig i en OS-tippningsförlust för svenskarna mot finnarna. Tippande svenskar bjöd de vinnande finnarnapå mat och dryck vid poolen. Ryktet säger att en antal inte kom i sängs förrens vid midnatt, det är sent för en adoptivförälder.

Två dagar senare fick pappan kraftiga magproblem. I fredags kom insikten att det inte går över av sig själv. Fick medicin, som hjälpte en stund.
Tyvärr inte tillräckligt ordentligt. Det finns egentligen bara tre viktiga möten som man inte får/vill missa genom adoptionsprocessen:
- Första hearing, som innebär att Rasmus blir formellt utsedd.
- Andra hearing som skall innebära att vi endast kommer vara dagar ifrån att få alla nödvändiga papper på Rasmus, för att kunna åka hem till Sverige.
- Mellan första och andra hearing skall en intervju göras med Childrens department(CD).

När den första medicinering var över så kvarstod både hög feber och magproblem samt en intervju någon dag senare. Den 4/5 kl 09.00 var mamma och pappan
på 6:våningen i en halvskappigt rum med "the officer" som utfrågare. Pappan har sällan känt sig så dålig, men vad göra. Nu låter det kanske mer dramatiskt än vad det faktiskt var. Intervju gick bra och vi var hemma innan tolv, tror jag. Dagen efter gjorde hembesöket som också gick bra, så nu är vi uppe på kullarna i berg-och-dal-banan igen. Om c:a tre veckor bör både CD och guardian vara klara med sina resp. rapporter och vi kan börja ansöka om tid för andrahearing. Det ser onekligen lovande ut, men efter snart 5 månader i Nairobi har vi insett att allt och inget kan hända här...

Lite bilder också:

Nedräkningen har börjat

[Fredrik]
Nu kanske det har kommer lite överraskande för er, men vi har haft vår första hearing! Ja, processen kring adoption
från Kenya lämnar en del att önskas, både logiska, men framför allt humana skäl. Jag vet inte vilket som är att föredra, att veta att processen tar, säg, tio månader. Eller att med bonnröta så kan man vara hemma efter drygt sex månader...
Det florerar också en uppsjö rykten om diverse, som gör att man känner sig lite lätt förvirrad ibland. Men i vilket fall, vi har genomgått det första träffen med domaren och Rasmus guardian är nu officiellt utsedd. Detta har gått lång mycket bättre än vi
hoppats på. Vår advokat har varit lite svävande på vilket datum vi kunde komma upp, nu blev det tidigare än han sagt tidigare, dock hade han slängt in en brasklapp om att vi bör vara flexibla vad gäller domstolstider. Vi fick besked i torsdag att vi kanske kunde komma upp på fredagen, vi behövde också verifiera att Rasmus guardian också kunde då. Efter lite sms-ande var vi redo för att finklädda åka till High Court kl 09.00. Sessionen tog c:a 15 minuter och strax innan 11.00 var guardian utsedd, och också mycket viktigt, vi fick den kvinnliga domaren. Hmm, jo, det finns tydligen en kvinnlig och en manlig domare. Den kvinnliga domaren gör avslut på andra hearingen medans den manlige tar ytterligare c:a 6 veckor på sig innan avslut!
Nu väntar tid för intervju med Children apartment, har fått uppfattningen att nu skall de kenyanska myndigheterna göra samma detaljerade utredning som gjort i Sverige, det skall nog gå bra.
Med resa och intervju verkar det ta c:a 5 timmar, det är väl ok, men man skall inte ha barnet med sig! Nu förväntas vi lämna bort Rasmus under en alldeles för lång tid. Devisen "för barnets bästa" efterlevs inte alltid. Nu tror vi ända inte att det blir särskilt oroligt, varken för föräldrarna eller Rasmus. Vi har ju våra fantastiska grannar som ju har känt Rasmus lika länge som vi gjort. Vi har redan övat en timme, då mamma och pappa var och fika och köpte mat på Junction och det fungerade. Vi skall "öva" igen, nästa gång kanske lite längre tid. Vi har såklart gjort samma övning med Silja hon har dock lite svårare att släppa mamma, men det skall nog också gå bra, hon och Rasmus är ju bästisar.

Vi hoppas på tid med Children apartment så snart som möjligt, det som kan lägga hinder i vägen är att nu har Viveka fått lite problem med magen igen, vi får hoppas att det går över.

Om alla förutsägelse och spekulationer som görs kring processen, så kanske vi t.o.m kan vara hemma i juli! Men det överskrider internaliseringsförmågan plus
att vi har hyresgäster i huset juli ut. Men vi bor gärna i sommarstugan, om vi får komma hem i juli. För visst är det fint väder i Sverige då. Och nära Stoltzes är det också, dom är säkert hemma då!

Masai mara

En bild säger mer än tusen ord. Håll till godo: