Min resa del 4

Det blev en massa jobb under våren med att slussa över kontakter till min kollega och förbereda inför flytten, jag har en tendens att samla på mig material av alla slag och det kom väl till pass nu. Jag gjorde under våren inga stora nya inköp alls utan klarade mig fint på mitt eminenta lager och det var ju bra nu när vi var tvungna att samla ihop så mycket pengar som möjligt för att klara av vår stora resa. Jag gjorde heller nästan ingen marknadsföring och helt plötsligt märkte jag hur mycket av tid och energi det har tagit.
Jag arbetade ensam igen för första gången på länge så jag fick mycket tid till att fundera under dagarna där jag stod i min lokal och band blommor och lyssnade på P1.
Ju längre tiden gick och det började sjunka in att jag nog kommer att pausa en längre tid ju mer lockande började det kännas. Efter att ha arbetat ganska intensivt i så många år började jag känna att detta nog kommer att bli en resa i många plan, jag har ju längtat så länge efter detta lilla barn och självklart vill jag ägna all min tid och kraft åt det när det väl kommer. Hade vi kommit hem efter bara några veckor är frågan om vi inte hade börjat arbeta ganska snabbt därpå åtminstonde en av oss. Nu kommer vi båda vara med barnet, på lika villkor en längre tid och det är ju helt fantastiskt.
När jag kände efter ordentligt kände jag riktigt hur in i märgen trött jag egentligen var, att få ägna all tid åt att tillsammans ta hand om vårt lilla barn i ett varmt land lät nästan lite för bra för att vara sant.
Det ska väl sägas att jag är något av en romatiker som är väldigt bra på att göra upp vackra bilder av hur fantastiskt allt kommer att bli. Lite mer realist har jag väl blivit med åren men att vara två vuxna på ett barn kändes ändå väldigt lyxigt. Jag tänkte nog även att det kommer att ta energi från oss att kastas in i småbarnsföräldrarskapet men som jag såg det då med en kalender som var fullbokad, en telefon som ständigt ringde och ett kontor som hela tiden gav dåligt samvete med allt pappersarbete jag inte hunnit göra... Det verkade som himmelriket att få byta mot familjebildning tillsammans med herr F i Kenya.

Självklart var det även stora stunder av tvivel om hur vi skulle klara av den här resan. Hur barnet skulle klara av att anknyta till oss, hur vi skulle klara av föräldrarollen, tänk om barnet bara skriker och inte vill var med oss. Är det rätt att rycka upp barnet och föra bort det till ett helt nytt o främmande land? Hur kommer barnet att bli behandlat när vi kommer hem till Sverige?
Dessa och många fler frågor funderades det kring och gör så fortfarande även om vissa frågetecken är uträtade vid det här laget.