Fem månader

Nu har vi varit här, i Nairobi, i Kenya, i Afrika i fem månader. Tänk va', fem månader i ett främmande land, tillsammans med en pojke som är vår son. Vi har fått tillbringa fem månader med denna fantastiska lilla person. Vi är upprymda av en sådan stor tacksamhet över vårt barn. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig den glädje och lycka han ger oss! Men nu är vi här, och njuter med vår lilla familj.

De senaste veckorna har Rasmus utvecklats mycket. Han har nu släppt fingret han hängt i då han gått omkring. För en vecka sedan så började han gå själv.
Med denna framgång så händer även saker med språket. Han har inte så mycket ord ännu, men han pratar mer och mer med oss. Han uppmärksamhet och samspel med omgivningen ökar hela tiden, man märker att han gillar livet. Det ger tårar i pappas ögon.

I Rasmus liv är det svårt att hitta några mörka moln just nu, jag tror inte det finns några. I övrigt så kommer det vågor av hemlängtan, både för mamma
och pappa. Kanske inte så konstigt, vi börjar känna oss färdiga med Kenyavistelsen och vill börja leva vårt liv i Sverige. Men det finns egentligen få saker här som man direkt kan peka ut som jobbiga. Tror att om man hade vägt alla nackdelar och fördelar mot varann så hade fördelarna utklassat nackdelarna. Men i mörka stunder, såsom med en kropp kontaminerad med bakterier, så kan det kännas irriterande att man måste pumpa sitt dricksvatten ur den nyligen inköpta 20-liter flaskan. Att det plötsligt inte finns el. Dålig tillgänglighet på internet. Att fortsatt leva i paranoia över att bakterier finns överallt, du tvättar händer och spritar dom, men känner dig ändå orolig över att få magproblem och feber när som helst igen.
Men skall jag vara realistisk så är den tiden dessa problem känns jobbiga mycket mindre jämfört med den tiden då allt känns som en ända lång fest. Man kanske kan säga att vi snarare längtar hem och inte bort från Kenya.
Det finns c:a 11 adoptivfamiljer här, på Riara apt, och en handfull till på Gemina Court. Tror ni att vi alla endast sitter och väntar på planet hem?
Såklart umgås vi, har roligt och delar erfarenheter och bygger broar som kommer vara ovärderligt i våra prinsar och prinsessor framtida liv.
T.ex. på kvällsmenyn stod kycklinggryta med ris, att intagas på restaurang Stoltzes. God mat, gott sällskap, ett gott liv. Familjer bondar, men framför allt så har vi fått så mycket värdefull bondingtid med Rasmus. Ni småbarnföräldrar, hur många av er har stannat hemma hela familjen i fem månader eller mer?

Om någon vecka hoppas vi att alla rapporter som skall skrivas är klara så att vår advokat kan börja jaga tid till den andra och sista hearingen.
Vi spekulerar vilt om när vi kan vara hemma igen. Ett optimistiskt scenario är i slutet av juni, troligt är också mitten på juli. Att vi kommer hem efter
augusti börjar kännas som ett mindre aktuellt alternativ. Men komihåg, vi är i den Kenyanska adoptionsprocessen och där kan allt och inget hända.

I vilket fall som helst så trivs vi med vår lilla familj här i Kenya, även om vi längtar hem till den svenska våren och sommaren.