Min resa

[Viveka]
Jag har hittils inte skrivit så mycket här, jag har helt enkelt inte känt mig mogen. Det har varit så otroligt mycket känslor och intryck här och jag har till 100 procent gått in i upplevelsen.

Nu skulle jag gärna vilja börja dela med mig av mina upplevelser här nere men jag tror inte att det räcker med att börja berätta från när vi kom ner hit, resan är så mycket längre än så. Den här resan som för mig är större än jag någonsin tänkte mig från början, startade för väldigt många år sedan.
För er som vill ha lite mer fakta om vad vi gör under dagarna hänvisar jag till Fredriks inlägg han gör det så bra. Jag kommer att portionera ut min berättelse lite i omgångar, välkommen att följa med.

Vi hade fått beskedet av läkaren på IVF kliniken att det inte var någon mening för oss att göra fler försök att bli gravida. Det var helt fruktansvärt att få höra att det inte finns något hopp, jag kommer aldrig att föda fram något barn, jag hade verklingen varit helt fokuserad och trott på att det skulle bli barn till slut om jag bara stod ut med de – för mig- fruktansvärda ivf behandlingarna.
Det kändes som ett svart hål öppnade sig och jag föll,föll och föll. Min kropp var helt slutkörd då jag för att stå ut med behandlingarna hade flytt in i mitt arbete som var det enda just då som gav mig någon glädje och kraft. Jag hade säkert behövt lite mer vila men det kändes inte som ett alternativ om jag skulla klara av att genomföra behandlingarna.
På samma gång som det var ett tufft besked som läkaren kom med kände jag lättnad , inga fler förskräckliga hormoner som spökar och inga fler läskiga sprutor.

Det jobbiga var ju att vi ville bilda familj, att vara barnlös kändes inte som ett alternativ.
Adoption kändes fortfarande inte helt självklart men tanken hade börjat slå rot och vi gifte oss ganska hastigt sensommar 2006 för vi visste att gifta var man tvungna att vara om man ville adoptera. Jo vi tycker väldigt mycket om varandra oxå och det var ju även det ett skäl så gott som något.