Min resa del 2

[Viveka]
Vi ställde oss i kö på två adoptionsbyråer och gick kurs och blev utredda. Sakta men säkert började känslorna hänga med på att detta var rätt väg. Vi hade flera länder i tankarna men en del gick bort för att vår ålder inte passade med landets krav och en del länder gick bort för att väntetiderna kändes för långa.
Första gången Kenya kom på tal tänkte jag att åhh det hade varit nåt för oss om inte vistelsetiden i landet varit så lång, c:a 6 månader!! Det kändes ju helt omöjligt, vad gör jag med företaget? Hur ska Fredrik kunna ta ledigt? Vad gör vi med huset? ?
Fördelen som jag såg då var att vi bara efter c:a tre månader efter vi skickat papprena kunde resa ner och träffa vårt barn. Vi såg på bilder från barnhemmet på så fantastiskt fina små barn och längtan växte samtidigt som oron låg på lur, varför skulle detta lyckas när våra andra försök att bilda familj misslyckats. Det kändes som ett så fantastiskt stort projekt och mitt självförtroende var verkligen inte på topp.
Men jag har en väldigt stark man vid min sida och för den delen även en väldigt bra terapeut.
Jag började träna ordentligt igen och det styrkte mig något enormt. Oron började skingras och fokus lades om.
Vi började ställa oss frågan: Om det skulle gå att göra detta, hur skulle vi göra då?? Kan jag ha någon som håller i gång företaget under tiden jag är borta, kanske Fredrik kan ta tjänstledigt, vi kanske kan hyra ut huset, sommarstugan?? Tankarna snurrade.Går inte det mesta egentligen att lösa om bara viljan är stark!?

Vändpunkten kom på sensommarn 2008 när vi fick besked om att vi kommit fram i kön för att skicka papper till Taiwan. Väntetiden i landet var lång och när man väl fått barnbesked var man tvungen att vänta i Sverige en längre tid innan man fick åka och träffa barnet. Det kändes som en olidlig pina att veta om att mitt barn finns någonstans på andra sidan jorden men jag får inte komma till det. Det var då jag kände att Kenya var det land mitt barn kommer ifrån,egentligen hade jag känt det en längre tid men nu föll alla bitar på plats, resten får vi bara se till att lösa. En sådan tur att min fantastiske man tyckte detsamma Det enda kruxet nu var att vi behövde varit gifta i tre år, suck.... Vi får vänta in 5 augusti 2009.