[Fredrik]
Nåja, en definition av en perfekt dag finns det sannolikt åsikter om. Men vi, pappa, mamma och Rasmus tycker att idag har varit perfekt.
Vi blev hembjudna till Rasmus Guardian senaste hon var här. Idag var det dags att åka dit. Efter en taxiresa på c:a 20 minuter landade vi lite söder om Kibera. Området kändes ganska långt ifrån vårt "säkra" Riara. Låga hus, skjulliknande hotell. Taxichaffören låste dörrarna när gatan krympte. Pamela fick komma och möta oss vid en korsning. Taxin rullade upp de sista metrarna till Pamelas hus. En liten skrovlig het gata med små radhus dolda bakom bla korrigerad plåt och riktiga ståldörrar. Pamela hus ingång kändes lite mer välordnat än de andra på den lilla gatan. Väl bakom säkerhetsdörren visade sig ett litet radhus med en tillhörande liten tomt. Vi hann inte med att göra husesyn med vi såg ett litet vardagsrum samt köket.
I köket fanns vatten och ett litet gasolkök på golvet, på utsidan kokade hon köttgryta på en liten grill. Vi språkade lite med Pamela tills hennes dotterson dök upp med sina kompisar från området. Sedan var det inte en lugn stund. Vi hade tagit med lite leksaker till Rasmus , de blev mycket populära bland barnen i området. Det blev diverse lekar innan maten. Rasmus pappa vände upp och ned på alla 8-10 barnen efter han gjort det med Rasmus, dagens träningspass. Pamelas dotterson Kyle, 5 år, var en riktig spjuver som vi gärna träffar igen. Vi pratade om att bjuda hem Pamela igen och då låta henne ta med sig Kyle.
Ett mycket givande möte, och god lunch!
Väl hemkomna sov Rasmus en stund innan det var dags för kvällsmat, denna gång ihop med familjen S och K, på vår "kvartersrestaurang" Valencia garden. Familjen S är lite fotbollsintresserad, eller kanske snarare mycket intresserade.
Valencia gardens har stora TV-skärmar som visar engelska ligan på lördagar. Idag startade kanske en tradition; En liga match med kvällsmat, på Valencia gardens, detta på initiativ av just familjen S. Familjerna S och K var där lite tidigare, när matchen startade, vi kom när vi började bli hungriga, strax innan femtiden.
Ett mycket givande möte och god kvällsmat!
Familjeliv i Nairobi, Kenya är stundtals alldeles fantastiskt!
lördag 27 februari 2010
torsdag 25 februari 2010
Två månader
[Fredrik]
För några dagar sedan var familjen på - Village Market - med våra danska vänner och familjen K. Ett shoppingcenter en bit bort från där vi bor. Ett shoppingcenter som är designat i olika etager i osymmetriska tarmar där man mestadels gick utomhus, mycket fräck och modernt. Det inhyste också ett stort badcentra med ett stort antal vattenruschbanor, där de längsta kanske var upp till 100 meter, i snirkelsnokar. Kommer inte ihåg vad vi köpte men det var en trevlig utflykt.
I tisdags var vi på fettisdagskalas hos familjen F. Vi har haft förmånen att tidigare tagit del av mamma F's fantastiska bakkunskaper, denna gången var inget undantag. Egengjord mandelmassa i välsmakande bullar, mums. Rasmus var alldeles till sig. Vi brukar inte ge honom sötsaker och egentligen inte denna gång heller utan han fick endast bulldelen av semlan, han fick inte nog, pappa fick äta upp semlan och säga att det var slut.
Med J,M och S samt M's föräldrar var vi på besök till toppen av Kenya International Conference Center. En cylinderformad byggnad där man på toppen kunde se stora delar av Nairobi. En mindre avgift för att ta hissen upp till en helikopterplatta och utsiktläge. Arkitekten var en norrman; Karl Henrik Nostvic. Blev hövligt påmind att man inte fick videofilma på toppen, men foto gick bra. Jag fick återigen en påminnelse om att klyftorna är stora i Kenya, vakten som tog oss upp till toppen, man fick gå trappor sista biten, undrade om jag kunde hjälpa honom till Sverige.
Vi tittade på bilder på Rasmus som är tagna nästan då vi träffade honom. Man ser att han har utvecklats mycket på två månader. Sedan den 23/12 har vi haft honom hos oss. På de tidiga korten så ser han tunnare ut, och ganska få ansiktsuttryck.
Nu känns det som om barnhemspojken inte finns med oss längre. Rasmus är kraftigare och framför allt har han ett helt annan uttryck. Han blir nu arg, på riktigt om han inte får det som han önskar sig. Han pekar och gör ljud åt diverse saker han ser och vill ta tag i, eller om det är något han vill göra. Det känns så klart härligt att ha lite vanliga dispyter med honom, även om man just i stunden kanske hade önskat att han gjort precis som man önskat, men så verkar ju inte småbarn funka.
Det absolut roligaste han vet är vatten, vi badar mycket med honom, både i badkaret hemma och i poolen. Det näst roligaste är när mamma och pappa ser honom, då myser han med hela ansiktet...
För några dagar sedan var familjen på - Village Market - med våra danska vänner och familjen K. Ett shoppingcenter en bit bort från där vi bor. Ett shoppingcenter som är designat i olika etager i osymmetriska tarmar där man mestadels gick utomhus, mycket fräck och modernt. Det inhyste också ett stort badcentra med ett stort antal vattenruschbanor, där de längsta kanske var upp till 100 meter, i snirkelsnokar. Kommer inte ihåg vad vi köpte men det var en trevlig utflykt.
I tisdags var vi på fettisdagskalas hos familjen F. Vi har haft förmånen att tidigare tagit del av mamma F's fantastiska bakkunskaper, denna gången var inget undantag. Egengjord mandelmassa i välsmakande bullar, mums. Rasmus var alldeles till sig. Vi brukar inte ge honom sötsaker och egentligen inte denna gång heller utan han fick endast bulldelen av semlan, han fick inte nog, pappa fick äta upp semlan och säga att det var slut.
Med J,M och S samt M's föräldrar var vi på besök till toppen av Kenya International Conference Center. En cylinderformad byggnad där man på toppen kunde se stora delar av Nairobi. En mindre avgift för att ta hissen upp till en helikopterplatta och utsiktläge. Arkitekten var en norrman; Karl Henrik Nostvic. Blev hövligt påmind att man inte fick videofilma på toppen, men foto gick bra. Jag fick återigen en påminnelse om att klyftorna är stora i Kenya, vakten som tog oss upp till toppen, man fick gå trappor sista biten, undrade om jag kunde hjälpa honom till Sverige.
Vi tittade på bilder på Rasmus som är tagna nästan då vi träffade honom. Man ser att han har utvecklats mycket på två månader. Sedan den 23/12 har vi haft honom hos oss. På de tidiga korten så ser han tunnare ut, och ganska få ansiktsuttryck.
Nu känns det som om barnhemspojken inte finns med oss längre. Rasmus är kraftigare och framför allt har han ett helt annan uttryck. Han blir nu arg, på riktigt om han inte får det som han önskar sig. Han pekar och gör ljud åt diverse saker han ser och vill ta tag i, eller om det är något han vill göra. Det känns så klart härligt att ha lite vanliga dispyter med honom, även om man just i stunden kanske hade önskat att han gjort precis som man önskat, men så verkar ju inte småbarn funka.
Det absolut roligaste han vet är vatten, vi badar mycket med honom, både i badkaret hemma och i poolen. Det näst roligaste är när mamma och pappa ser honom, då myser han med hela ansiktet...
lördag 20 februari 2010
Min resa del 2
[Viveka]
Vi ställde oss i kö på två adoptionsbyråer och gick kurs och blev utredda. Sakta men säkert började känslorna hänga med på att detta var rätt väg. Vi hade flera länder i tankarna men en del gick bort för att vår ålder inte passade med landets krav och en del länder gick bort för att väntetiderna kändes för långa.
Första gången Kenya kom på tal tänkte jag att åhh det hade varit nåt för oss om inte vistelsetiden i landet varit så lång, c:a 6 månader!! Det kändes ju helt omöjligt, vad gör jag med företaget? Hur ska Fredrik kunna ta ledigt? Vad gör vi med huset? ?
Fördelen som jag såg då var att vi bara efter c:a tre månader efter vi skickat papprena kunde resa ner och träffa vårt barn. Vi såg på bilder från barnhemmet på så fantastiskt fina små barn och längtan växte samtidigt som oron låg på lur, varför skulle detta lyckas när våra andra försök att bilda familj misslyckats. Det kändes som ett så fantastiskt stort projekt och mitt självförtroende var verkligen inte på topp.
Men jag har en väldigt stark man vid min sida och för den delen även en väldigt bra terapeut.
Jag började träna ordentligt igen och det styrkte mig något enormt. Oron började skingras och fokus lades om.
Vi började ställa oss frågan: Om det skulle gå att göra detta, hur skulle vi göra då?? Kan jag ha någon som håller i gång företaget under tiden jag är borta, kanske Fredrik kan ta tjänstledigt, vi kanske kan hyra ut huset, sommarstugan?? Tankarna snurrade.Går inte det mesta egentligen att lösa om bara viljan är stark!?
Vändpunkten kom på sensommarn 2008 när vi fick besked om att vi kommit fram i kön för att skicka papper till Taiwan. Väntetiden i landet var lång och när man väl fått barnbesked var man tvungen att vänta i Sverige en längre tid innan man fick åka och träffa barnet. Det kändes som en olidlig pina att veta om att mitt barn finns någonstans på andra sidan jorden men jag får inte komma till det. Det var då jag kände att Kenya var det land mitt barn kommer ifrån,egentligen hade jag känt det en längre tid men nu föll alla bitar på plats, resten får vi bara se till att lösa. En sådan tur att min fantastiske man tyckte detsamma Det enda kruxet nu var att vi behövde varit gifta i tre år, suck.... Vi får vänta in 5 augusti 2009.
Vi ställde oss i kö på två adoptionsbyråer och gick kurs och blev utredda. Sakta men säkert började känslorna hänga med på att detta var rätt väg. Vi hade flera länder i tankarna men en del gick bort för att vår ålder inte passade med landets krav och en del länder gick bort för att väntetiderna kändes för långa.
Första gången Kenya kom på tal tänkte jag att åhh det hade varit nåt för oss om inte vistelsetiden i landet varit så lång, c:a 6 månader!! Det kändes ju helt omöjligt, vad gör jag med företaget? Hur ska Fredrik kunna ta ledigt? Vad gör vi med huset? ?
Fördelen som jag såg då var att vi bara efter c:a tre månader efter vi skickat papprena kunde resa ner och träffa vårt barn. Vi såg på bilder från barnhemmet på så fantastiskt fina små barn och längtan växte samtidigt som oron låg på lur, varför skulle detta lyckas när våra andra försök att bilda familj misslyckats. Det kändes som ett så fantastiskt stort projekt och mitt självförtroende var verkligen inte på topp.
Men jag har en väldigt stark man vid min sida och för den delen även en väldigt bra terapeut.
Jag började träna ordentligt igen och det styrkte mig något enormt. Oron började skingras och fokus lades om.
Vi började ställa oss frågan: Om det skulle gå att göra detta, hur skulle vi göra då?? Kan jag ha någon som håller i gång företaget under tiden jag är borta, kanske Fredrik kan ta tjänstledigt, vi kanske kan hyra ut huset, sommarstugan?? Tankarna snurrade.Går inte det mesta egentligen att lösa om bara viljan är stark!?
Vändpunkten kom på sensommarn 2008 när vi fick besked om att vi kommit fram i kön för att skicka papper till Taiwan. Väntetiden i landet var lång och när man väl fått barnbesked var man tvungen att vänta i Sverige en längre tid innan man fick åka och träffa barnet. Det kändes som en olidlig pina att veta om att mitt barn finns någonstans på andra sidan jorden men jag får inte komma till det. Det var då jag kände att Kenya var det land mitt barn kommer ifrån,egentligen hade jag känt det en längre tid men nu föll alla bitar på plats, resten får vi bara se till att lösa. En sådan tur att min fantastiske man tyckte detsamma Det enda kruxet nu var att vi behövde varit gifta i tre år, suck.... Vi får vänta in 5 augusti 2009.
fredag 19 februari 2010
Frisk luft
[Fredrik]
Vi bor inte i centrala Nairobi, men det känns som om vi bor i "innerstan" i alla fall, mycket bilar, avgasutsläpp som inte går att hitta i Europa tror jag. Därför har vi sett fram emot dagens begivelse under flera dagar - En heldag i Ngong hills, med Salash som guide.
Vi visste egentligen inte så mycket om turen, mer än att den är omtyckt av andra här på Riara. Jag har vandrat en del, i norska fjällen, och då
är man ganska förbered, på längd, tid, väder, vilket ger underlag på planering an packning. Idag gissade vi hur det skulle te sig, samt tog med mycket vatten. Trippen blev något längre än jag trott och mer krävande, sammantaget blev det en fantastisk dag! Vi blev uppplockad av Salash 09.30, åkte till hans hemtrakter intill Ngong hills. Vi började turen 11.00, då hade vi träffat hans fru och barn, han bor alldeles intill ingången till naturreservatet. Naturreservatet inrättades 1984, innan dess levde många masaier i området, bl a Salash som växt upp i området. 1984 byggde han sitt hus på mark han då fått av den dåvarande presidenten Daniel Moi efter han "kastat ut" honom från området. Jo, Salash är en riktigt masai, en cool sådan. Vid 16.00 var vi tillbaka där vi startade.
Fulla med intryck, och spännande information Salash guidat oss med, men också tomma på energi. Som avslutning fikade vi i Salash hus, han fru hade gjort något som
liknar pannkakor och kallas chipai, tror jag.
Inte så mycket bilder, ett tips på bra bilder, titta in på Minna og Jeppes blog http://blog.jeppeogminna.dk/#home
Kamera kommer med farfar i slutet på mars.
Rasmus och Simon. Simon en Salash granne som var med, för att rädda oss från
eventuella uppretade bufflar.
Salash!
Salash kan sina kullar. Här förklarar han hur ett myrbo och ett träd lever i symbios.
Myrorna gillar ett sekret en annan insekt avger på trädet. Trädet gillar att myrorna försvarar sig och trädet utifall någon börjar mumsa på det exempelvis.
På väg upp till toppen, c:a 2.500 meter kom vi upp till.
En sådan här tur följer såklart inte Rasmus rutiner till fullo, men pappa och mamma var väl förbereda med snacks i form av riskakor och melon,som fungerade som mellanmål innan vi åt pappas kycklingsallad på toppen c:a kl 13.00. Den blev en lång dag för Rasmus, varmt och sitta i babybjörnen en hel dag kanske inte är det man ser framför sig som en bra barndag, men jag tror att han tyckte det var lika roligt som mamma och pappa. Ingen gråt på hela dagen, dock lite kny vid 17.30, då vi fortfarande inte kommit hem. Han gillade också Simon som busade med honom.
Alltså, efter en Tusker och halva pizzan från besöket på Mediterrano i går, kändes dagen fulländad. Ni som avslutat en hel vandringsdag, eller tuff skiddag förstår vad jag menar. Det hettar i ansiktet, man känner sig trött, men nöjd och behöver just ingenting mer för stunden. Kanske en Tusker till i alla fall...
Vi bor inte i centrala Nairobi, men det känns som om vi bor i "innerstan" i alla fall, mycket bilar, avgasutsläpp som inte går att hitta i Europa tror jag. Därför har vi sett fram emot dagens begivelse under flera dagar - En heldag i Ngong hills, med Salash som guide.
Vi visste egentligen inte så mycket om turen, mer än att den är omtyckt av andra här på Riara. Jag har vandrat en del, i norska fjällen, och då
är man ganska förbered, på längd, tid, väder, vilket ger underlag på planering an packning. Idag gissade vi hur det skulle te sig, samt tog med mycket vatten. Trippen blev något längre än jag trott och mer krävande, sammantaget blev det en fantastisk dag! Vi blev uppplockad av Salash 09.30, åkte till hans hemtrakter intill Ngong hills. Vi började turen 11.00, då hade vi träffat hans fru och barn, han bor alldeles intill ingången till naturreservatet. Naturreservatet inrättades 1984, innan dess levde många masaier i området, bl a Salash som växt upp i området. 1984 byggde han sitt hus på mark han då fått av den dåvarande presidenten Daniel Moi efter han "kastat ut" honom från området. Jo, Salash är en riktigt masai, en cool sådan. Vid 16.00 var vi tillbaka där vi startade.
Fulla med intryck, och spännande information Salash guidat oss med, men också tomma på energi. Som avslutning fikade vi i Salash hus, han fru hade gjort något som
liknar pannkakor och kallas chipai, tror jag.
Inte så mycket bilder, ett tips på bra bilder, titta in på Minna og Jeppes blog http://blog.jeppeogminna.dk/#home
Kamera kommer med farfar i slutet på mars.
Rasmus och Simon. Simon en Salash granne som var med, för att rädda oss från
eventuella uppretade bufflar.
Salash!
Salash kan sina kullar. Här förklarar han hur ett myrbo och ett träd lever i symbios.
Myrorna gillar ett sekret en annan insekt avger på trädet. Trädet gillar att myrorna försvarar sig och trädet utifall någon börjar mumsa på det exempelvis.
På väg upp till toppen, c:a 2.500 meter kom vi upp till.
En sådan här tur följer såklart inte Rasmus rutiner till fullo, men pappa och mamma var väl förbereda med snacks i form av riskakor och melon,som fungerade som mellanmål innan vi åt pappas kycklingsallad på toppen c:a kl 13.00. Den blev en lång dag för Rasmus, varmt och sitta i babybjörnen en hel dag kanske inte är det man ser framför sig som en bra barndag, men jag tror att han tyckte det var lika roligt som mamma och pappa. Ingen gråt på hela dagen, dock lite kny vid 17.30, då vi fortfarande inte kommit hem. Han gillade också Simon som busade med honom.
Alltså, efter en Tusker och halva pizzan från besöket på Mediterrano i går, kändes dagen fulländad. Ni som avslutat en hel vandringsdag, eller tuff skiddag förstår vad jag menar. Det hettar i ansiktet, man känner sig trött, men nöjd och behöver just ingenting mer för stunden. Kanske en Tusker till i alla fall...
måndag 15 februari 2010
Adress
Vi har en adress här, som det går att skicka saker till.
Det är lite omständigt men fullt möjligt. Vi har snott beskrivning på "vad tänka på" av våra danska vänner här bredvid
"Svenskerne fortæller, at det ikke altid er lutter lagkage at modtage pakker hernede (uanset hvilken adresse):
man skal ofte stå i kø og vente i 2-3 timer og skal tit betale told (100-200 kr.) for at få pakken udleveret.
Så alt hvad der kan sendes som brev, skal gerne dét ;-)"
Betyder ungefär: Paket fungerar, ofta, men kan bli dyrt att hämta ut. Brev enklare.
Fredrik Möller
P.O. Box 60809-00200
Riara Apartments
Block C, no. 12
Nairobi
Kenya
Det är lite omständigt men fullt möjligt. Vi har snott beskrivning på "vad tänka på" av våra danska vänner här bredvid
"Svenskerne fortæller, at det ikke altid er lutter lagkage at modtage pakker hernede (uanset hvilken adresse):
man skal ofte stå i kø og vente i 2-3 timer og skal tit betale told (100-200 kr.) for at få pakken udleveret.
Så alt hvad der kan sendes som brev, skal gerne dét ;-)"
Betyder ungefär: Paket fungerar, ofta, men kan bli dyrt att hämta ut. Brev enklare.
Fredrik Möller
P.O. Box 60809-00200
Riara Apartments
Block C, no. 12
Nairobi
Kenya
Första pussen
[Fredrik]
På Alla hjärtans dag så hade mamma gjort ett fint arrangemang som Rasmus ville ge till vår granne Silja. Nåväl, han kanske inte tänkte så, men vi gick över till våra danska vänner, Rasmus bärandes buketten. Det blev en hett möte, Silja blev överväldigad och ville betala tillbaka med att pussa Rasmus. Dagen innan hade också inslag av pusskalas.
Silja är riktigt på, Rasmus inte lika mycket men han gillar det. Tror nu att han ligger bra till hos Silja.
Vi provade att gå ur våra gängor häromdan, dvs gå höger istället för vänster när vi lämnar vi Riara close väg. Inte så avancerat men vi ville se något annat. Strax efter vänstersvängen upptäckte vi en nyöppnad restaurang - Valencia gardens. Vi fick en visning genom hela huset, som tidigare varit bebott av en högre poliskonstapel.
Vi gillade det vi såg! Hela stället kändes som en blandning av Frankrike, Spanien, på något sätt. Stor uteterass, med bar. En stor tillgänglig trädgård, där barnen kunde gå omkring. På kvällen gick vi och J,M & S dit för att äta kvällmat, och det kändes prisvärt och riktigt bra. Och detta endast några hundra meter från där vi bor, dit går vi igen!
Tack vare att det finns så många adoptivföräldrar här, så händer det alltid något, nästan per automatik. Igår var det en liten fest vid poolen, fredagar är samling vid svenska skolan, söndagar är det fotboll... Viveka och Rasmus åkte till museum idag, medans jag kurerar en mindre förkylning, förmodligen från mycket poolbadande. Det finns mycket initiativrikedom bland föräldrarna här, vilket gör att det inte känns långtråkigt, alls, i alla fall inte än.
Familjen M har varit här i elva månader, kanske närmre tolv och är ännu inte hemma.
Familjen G däremot har gjort klart det mesta inom 6 månader och kommer förhoppningsvis och sannolikt hem innan genomsnittstiden som är c:a nio månader. Ja, allt mellan 7-12 månader verkar fortfarande var tiden man behöver planera efter.
Vi har haft ett andra besök av vår, eller rättare sagt, Rasmus Guardian - Pamela. Hon ser efter att Rasmus har det bra och är liksom hans garant att han har det bra.
Det är blandade erfarenheter familjerna här har av guardian. Hittills är hon dock helt underbar. Hon känns som ett stöd, en extra mormor/farmor, istället för en övervakare av oss. Hon gillar Rasmus, det gör alla, och till nästa träff har hon bjudit hem oss till henne hus! Och vi har en plan om att åka att hälsa på hennes syster, som bor på landet och driver en välgörenhetsorganisation av något slag.
Idag är Rasmus 16 månader.
På Alla hjärtans dag så hade mamma gjort ett fint arrangemang som Rasmus ville ge till vår granne Silja. Nåväl, han kanske inte tänkte så, men vi gick över till våra danska vänner, Rasmus bärandes buketten. Det blev en hett möte, Silja blev överväldigad och ville betala tillbaka med att pussa Rasmus. Dagen innan hade också inslag av pusskalas.
Silja är riktigt på, Rasmus inte lika mycket men han gillar det. Tror nu att han ligger bra till hos Silja.
Vi provade att gå ur våra gängor häromdan, dvs gå höger istället för vänster när vi lämnar vi Riara close väg. Inte så avancerat men vi ville se något annat. Strax efter vänstersvängen upptäckte vi en nyöppnad restaurang - Valencia gardens. Vi fick en visning genom hela huset, som tidigare varit bebott av en högre poliskonstapel.
Vi gillade det vi såg! Hela stället kändes som en blandning av Frankrike, Spanien, på något sätt. Stor uteterass, med bar. En stor tillgänglig trädgård, där barnen kunde gå omkring. På kvällen gick vi och J,M & S dit för att äta kvällmat, och det kändes prisvärt och riktigt bra. Och detta endast några hundra meter från där vi bor, dit går vi igen!
Tack vare att det finns så många adoptivföräldrar här, så händer det alltid något, nästan per automatik. Igår var det en liten fest vid poolen, fredagar är samling vid svenska skolan, söndagar är det fotboll... Viveka och Rasmus åkte till museum idag, medans jag kurerar en mindre förkylning, förmodligen från mycket poolbadande. Det finns mycket initiativrikedom bland föräldrarna här, vilket gör att det inte känns långtråkigt, alls, i alla fall inte än.
Familjen M har varit här i elva månader, kanske närmre tolv och är ännu inte hemma.
Familjen G däremot har gjort klart det mesta inom 6 månader och kommer förhoppningsvis och sannolikt hem innan genomsnittstiden som är c:a nio månader. Ja, allt mellan 7-12 månader verkar fortfarande var tiden man behöver planera efter.
Vi har haft ett andra besök av vår, eller rättare sagt, Rasmus Guardian - Pamela. Hon ser efter att Rasmus har det bra och är liksom hans garant att han har det bra.
Det är blandade erfarenheter familjerna här har av guardian. Hittills är hon dock helt underbar. Hon känns som ett stöd, en extra mormor/farmor, istället för en övervakare av oss. Hon gillar Rasmus, det gör alla, och till nästa träff har hon bjudit hem oss till henne hus! Och vi har en plan om att åka att hälsa på hennes syster, som bor på landet och driver en välgörenhetsorganisation av något slag.
Idag är Rasmus 16 månader.
fredag 12 februari 2010
Min resa
[Viveka]
Jag har hittils inte skrivit så mycket här, jag har helt enkelt inte känt mig mogen. Det har varit så otroligt mycket känslor och intryck här och jag har till 100 procent gått in i upplevelsen.
Nu skulle jag gärna vilja börja dela med mig av mina upplevelser här nere men jag tror inte att det räcker med att börja berätta från när vi kom ner hit, resan är så mycket längre än så. Den här resan som för mig är större än jag någonsin tänkte mig från början, startade för väldigt många år sedan.
För er som vill ha lite mer fakta om vad vi gör under dagarna hänvisar jag till Fredriks inlägg han gör det så bra. Jag kommer att portionera ut min berättelse lite i omgångar, välkommen att följa med.
Vi hade fått beskedet av läkaren på IVF kliniken att det inte var någon mening för oss att göra fler försök att bli gravida. Det var helt fruktansvärt att få höra att det inte finns något hopp, jag kommer aldrig att föda fram något barn, jag hade verklingen varit helt fokuserad och trott på att det skulle bli barn till slut om jag bara stod ut med de – för mig- fruktansvärda ivf behandlingarna.
Det kändes som ett svart hål öppnade sig och jag föll,föll och föll. Min kropp var helt slutkörd då jag för att stå ut med behandlingarna hade flytt in i mitt arbete som var det enda just då som gav mig någon glädje och kraft. Jag hade säkert behövt lite mer vila men det kändes inte som ett alternativ om jag skulla klara av att genomföra behandlingarna.
På samma gång som det var ett tufft besked som läkaren kom med kände jag lättnad , inga fler förskräckliga hormoner som spökar och inga fler läskiga sprutor.
Det jobbiga var ju att vi ville bilda familj, att vara barnlös kändes inte som ett alternativ.
Adoption kändes fortfarande inte helt självklart men tanken hade börjat slå rot och vi gifte oss ganska hastigt sensommar 2006 för vi visste att gifta var man tvungna att vara om man ville adoptera. Jo vi tycker väldigt mycket om varandra oxå och det var ju även det ett skäl så gott som något.
Jag har hittils inte skrivit så mycket här, jag har helt enkelt inte känt mig mogen. Det har varit så otroligt mycket känslor och intryck här och jag har till 100 procent gått in i upplevelsen.
Nu skulle jag gärna vilja börja dela med mig av mina upplevelser här nere men jag tror inte att det räcker med att börja berätta från när vi kom ner hit, resan är så mycket längre än så. Den här resan som för mig är större än jag någonsin tänkte mig från början, startade för väldigt många år sedan.
För er som vill ha lite mer fakta om vad vi gör under dagarna hänvisar jag till Fredriks inlägg han gör det så bra. Jag kommer att portionera ut min berättelse lite i omgångar, välkommen att följa med.
Vi hade fått beskedet av läkaren på IVF kliniken att det inte var någon mening för oss att göra fler försök att bli gravida. Det var helt fruktansvärt att få höra att det inte finns något hopp, jag kommer aldrig att föda fram något barn, jag hade verklingen varit helt fokuserad och trott på att det skulle bli barn till slut om jag bara stod ut med de – för mig- fruktansvärda ivf behandlingarna.
Det kändes som ett svart hål öppnade sig och jag föll,föll och föll. Min kropp var helt slutkörd då jag för att stå ut med behandlingarna hade flytt in i mitt arbete som var det enda just då som gav mig någon glädje och kraft. Jag hade säkert behövt lite mer vila men det kändes inte som ett alternativ om jag skulla klara av att genomföra behandlingarna.
På samma gång som det var ett tufft besked som läkaren kom med kände jag lättnad , inga fler förskräckliga hormoner som spökar och inga fler läskiga sprutor.
Det jobbiga var ju att vi ville bilda familj, att vara barnlös kändes inte som ett alternativ.
Adoption kändes fortfarande inte helt självklart men tanken hade börjat slå rot och vi gifte oss ganska hastigt sensommar 2006 för vi visste att gifta var man tvungna att vara om man ville adoptera. Jo vi tycker väldigt mycket om varandra oxå och det var ju även det ett skäl så gott som något.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)