Titta, han går!

[Fredrik]
Rasmus går. Han kan gå långt. Han tycker dock att det är mindre intressant, han startar inte själv utan tycker mest det är roligt att gå mellan
mamma och pappa, men han går! Kolla filmen:




Vem filmade? Ett sammanträffande som för oss var trevligt, kanske dramatiskt för våra vänner. Jo, våra holländska vänner;
Jaap, Fimke och deras son Isaac har nu åkt hem! Deras sista vecka blev väl dramatisk. De uppstod en dispyt mellan dom och deras landlady vilket gjorde att de blev mer eller mindre utslängda från deras lägenhet, en vecka innan planerad hemresa. Fimke hade det känn redan innan och frågade oss om de kunde sova hos oss några dagar, såklart dom kunde. Fr.o.m måndags t.o.m fredag morgon har vi haft förmånen att umgås med den holländska familjen vars son är ungefär lika gammal som
Rasmus och kommer från samma barnhem. Det blev några sena kvällar och därmed inte så mycket som som vi vanligtvis får, men utan tvekan värt det, att lära känna Mullsjöborna bättre (ja, boende i Sverige sedan två år)! Efter en sista trasslig dag på den svenska ambassaden kom dom i alla fall iväg på fredag morgon. Tack för besöket och på återseende.


I onsdags var vi på äventyr av ett nytt slag. Vi och den nyanlända familjen E, från Gemina Court, hade ihop med Susan från KCH, planerat att åka och titta på den skola som Rasmus barnhem sponsrar. Vi fick åka med bak i den bil som transporterar diverse mat till skolan, bröd, kex, sallad m.m. Vi hoppade in därbak på den kraftiga Toyota, likt fångar på transport. Det hade regnat kraftigt på natten och småregnade när vi åkte iväg, de små rutoran var igenimmade och vi visste inte i vilken riktning vi åkte. Efter en kort halvtimme svängde vi in i Kibera, Nairobis slumområde.
Bilfärden blen en mindre äventyr, de nästan bortregnade lervägarna skulle ta oss in i hjärtat av de fattigaste stället i Nairobi. Susan var mycket tydlig att när vi kom in i ett visst område var det viktigt att inte visa kameran ifrån bilen, puh. Normalt är jag inte så harig, men efter en halvtimmes ytterligare skumpig färd, med vår prins sittande skönt i mammas sele, kände jag en tydlig oro. Det gick att öppna de immiga små rutorna och man kunde titta ut på området och människorna vi färdades förbi. Misär, misär, regn, smutsiga barn, ansikte efter ansikte utan spår av lycka. Måhända att det dåliga vädret spelade viss roll, men i detta område finns många fattiga och olyckliga människor som förmodligen ser oss mzungu's som pengapåsar som
man vill åt. Helt klart läskigt!
Till slut kom vi så fram till skolan, mitt i plåthusstaden. En oas, välbyggda skolbyggnader, elever i skoluniform, växligthet och en bamba! Surrealistiskt.
Vi fick en guidad tur genom området och blev imponerade, framför allt av de fina skolbarnen som var väldrillade när någon kom på besök. Skolan utbildar
560 elever från "0:an" upp till årskurs 8. Vi titta in hos alla utom 8:orna. Glada och mycket nyfikna ansikten möttes oss i varje klassrum. De sjöng för oss och den kusliga känslan sedan tidigare var borta.
En möte med den hårda verklighet som Nairobi faktiskt har borde alla få uppleva, våra västerländska problem känns plötsligt patetiska.