Min resa del 3

[viveka]

Nu började jag att på allvar fundera kring hur jag skulle kunna vara borta från allt så länge.
6–8 månaders vistelse i landet var de uppgifter vi fick från adoptionsbyrån, det kändes som en absurt lång tid att vara borta från familj och vänner.
Det längsta jag varit borta från jobbet de senaste tio åren har nog varit så där en c:a två veckor, att vara borta över ett halvår!! Hur gör man då?

Tankarna kring hur jag skulle göra med BlomsterAktören var väldigt många, mitt lilla företag som jag vårdat så ömt i många år. Jag har så många härliga kunder som jag ville skulle kunna fortsätta få den service de är vana vid.
Jag hade tankar på att anställa en tjej för att driva det under tiden jag är borta men kom fram till att det nog inte blir bra för någon. Det är ett stort ansvar att lägga på någon och för min del skulle det innebära att jag inte kommer att kunna slappna av till hundra procent. Lösningen blev till slut ett fantastiskt samarbete med en kollega som redan har en fungerande verksamhet och som jag känner fullt förtroende för.
Jag hade ett väldigt stort brydderi angående hur jag skulle göra med min fantastiska lokal, där jag fått arbeta med så många goa och duktiga florister och där vi inspirerats till att göra så många vackra arbeten.
Jag hade fram till sista december 2008 på mig att bestämma mig om jag ville säga upp den annars skulle kontraktet löpa i ytterliggare tre år till.
Vår plan var att skicka papper i augusti 2009 och i såfall åka ner till Kenya förhoppningsvis i november samma år.
Det var fortfarande så många kansken och resan kändes så långt borta men jag var tvungen att bestämma mig och det var skönt att jag hade hösten på mig så att det fick växa fram för det var inget självklart beslut även om det var oundvikligt. Lokalen var någonstans synonymt med jobbet vilket innebar trygghet för mig, något jag kände igen och visste hur det fungerade. Att göra sig av med lokalen var att verkligen ta steget mot något helt okänt, främmande och även i viss mån skrämmande. Att åka till Kenya för en längre tid kändes som en stor grej i sig men att dessutom bli mamma det var stort på riktigt
Jag sa till slut upp lokalen och fick ha den kvar till o med september 2009.

Vad skönt det är när ett stort beslut till slut är fattat. Det var en stor pusselbit och nu började det verkligen kännas att det var på riktigt och att det handlade om oss och att vi verkligen var på väg.
Jag hade ibland när jag pratade med vänner om vårt kommande äventyr en konstig känsla av att det handlade om någon annan.
I och med att jag nu inte hade någon lokal att vara i till hösten så var det dags att på alla sätt börja jobba mot Kenya.