[Fredrik]
Idag har det varit två omgångar nere vid poolen. Det är nu lite skiftande väder, lite moln och lite sol. När solen väl är framme blir det väldigt varmt.
Igår var vi, alla svenska familjer från Riara samt en från Gemina Court, på svenskföreningens Glad Påsk inbjudning som var lokaliserad på/i Paradise Lost.
Paradise Lost är ett stort strövområde, kanske man kan kalla det. Det finns bl a kaffefarms rundvandring, stenålders grottor, vatten fall. Intill där festen
var låg en mindre insjö med småbåtsuthyrning. Pappan har vart lite låg de senaste dagarna med lite feber och magont, men tog sig till Paradise Lost åtminstone.
På långbordsfesten med sill och nubbe var vi totalt c:a 40 stycken. Inte så mycket socialiserande men trevligt.
"Is he an African"? Jo, nu fick jag frågan jag inte trodde skulle komma. Det var ganska mycket folk i rörelse i området, strax innan vi satte oss till bords
kom en grupp på c:a 30 stycken kenyaner, som skulle åka båt kanske. Vid tillfälle kom det fram en kvinna till mig och Rasmus när jag höll honom i famnen och frågade:
- "Is he an African"? Med en ironisk ryggradsflex svarade jag : "How did you tell"? "By the hair, it is the same as mine". Tja, kanske det var en ironisk kvinna,
vem vet?
Veckan som gått har vi inte gjort så mycket äventyr, vi har varit inne i stan en sväng, förra helgen var Pamela och hennes dotterson här, om jag glömt nämna det.
Vi har även besökt ett för oss nytt köpcenter - Sarit Centre. Som enligt hörsägen skall vara Kenyas största. Men det var ganska tråkigt, nästa gång vi vill shoppa
tror jag vi åker till Village Market igen, det stället gillar vi.
Den 23/3 har vi varit vårdnadshavare av Rasmus i tre månader. Det betyder att processen kommer att komma i dagen mer än tidigare. Vi kan inte påverkar någonstans, vad vi vet, men intresset för när vi lyckas få tider i domstolen o. dyl. är klart stort.
måndag 22 mars 2010
fredag 12 mars 2010
En vanlig dag
[Fredrik]
Nåja, en handfull lugna hemmadagar åtminstone, som vi lite sporadisk hade planerat. Förra veckan hände det mycket tyckte vi och vill vara hemmavid en slag. Veckan som gått blev dock även den händelserik och spännande. Som jag nämnt tidigare så är det oftast något extra som händer varje dag, även om man inte planerar det så från början.
I måndags storhandlade det vi,det tar vanligvis hela förmiddagen. Den gång träffade vi på Jeppe och Silja vid Nakumatt och tog en fika med dom på Dormans innan vi gick hem. Eftermiddadgen var lite småregnig och trist och av en ingivelse bjöd vi in Minna, Jeppe och Silja på fruktstund, så hade den dagen gått.
I tisdags promenerade det vi till Lavington Green. En mindre köpcenter c:a en timme promenad bort. Ryktet sa att det fanns habila slaktare där. Väl framme hos slaktare/restaurang Happy butcher (jo, den heter så) beställde vi in pannkakor och kaffe.Både mamma och pappa var överens om att det var det goaste pannkakor de någonsin ätit. Rasmus hade återigen en bra dag, dvs när har skrattar utan till synes uppenbar anledning. Han fick pannkaka sittandes på vuxenstol, tror han var lite stolt över det. Vägen hem gick över Valley arcade där vi köpte på oss lite blöjor och åt pasta på Monicos. Sen var den dagen slut.
På onsdagen åkte vi in till stan. På handlingslappen stod bl a boll, finskor och finkläder (till Rasmus), sovkläder (till Rasmus). Bollen är till Kayle som kommer på besök på söndag. Ni med gott minne minns att Kayle är Pamelas dotterson. Ni med riktigt gott minne minns att Pamela är Rasmus Guardian ad litem. Det blev ett par sandaler till Rasmus, samt ett par finskor som han skall ha när vi skall till rätten. Sovkläder behöver han också, täcke gillar han inte alls, han kan inte snurra så bra med något över sig.
På kvällen hade vi bestämt möte med vår advokat, Mr Joram Mwenda. Vi börjar närma oss slutet av fosterperioden, den 23/3 har vi haft vårdnaden om Rasmus i tre månader. Vi vill fråga lite om hur vi enklast går till väga för att förlänga visumet och höra när han trodde att vi kunde få vår första hearing, vår första tid med domaren. Mr Mwenda verkar vara en mycket driftig och kunnig man. I processen är det en mängd detaljer och möten som skall gå i lås, Mr Mwenda sköter allt åt oss, vi följer bara med. Slutligen, den stora nyheten är att han verkar fullständigt övertygad att vi inte är kvar har i AUGUSTI! Jo, och det börjar kännas som inte helt orealistisk längre. Om, om alla krumbukter och koveser löper på utan hinder så kan vi kanske t.o.m boka hemresa i JUNI! Mentalt är vi nog fortfarande inställde på att komma hem till hösten, men visst var det skojiga och uppfriskande nyheter!
Torsdag var fylld med lyx. 09.30 kom Jimbo och hämtade oss, våra danska vänner och familjen K för att föra oss till Windsor Golf resort. Windsor Golf är enligt Jimbo det lyxigaste golfstället i Nairobi. Stor pool, uppvärmde till 30 grader, liten barn pool, ännu varmare. Lyxkänsla a lá det imperialistiska England. Kontrasterna mellan slum och detta ställe går inte att beskriva. Vi hade en heldag där och njöt verkligen, Rasmus badade i stort sett hela tiden. Vi tog lunchen där. All inkluderad så kostade det familjen Möller c:a 700:-, det var det värt.
Idag är det fredag igen, veckorna går fort här. På förmiddagen har vi tagit foto ihop med våra danska vänner. Vi har ingen kamera så de är bussiga att låta fotografera oss också med deras duktiga kamera. Båda familjerna behöver foto på oss tre samt ett enskilt på Rasmus och Silja, dessa kort skall med i den rapport som KCH skall skriva. KCH tror jag kan betraktas som vårt svenska familjerätt och dess socialsekreterare.
I eftermiddag blir det ett sedvanligt besök till svenska skolan kl. 15.00, kanske jag badar lite med Rasmus...
Nåja, en handfull lugna hemmadagar åtminstone, som vi lite sporadisk hade planerat. Förra veckan hände det mycket tyckte vi och vill vara hemmavid en slag. Veckan som gått blev dock även den händelserik och spännande. Som jag nämnt tidigare så är det oftast något extra som händer varje dag, även om man inte planerar det så från början.
I måndags storhandlade det vi,det tar vanligvis hela förmiddagen. Den gång träffade vi på Jeppe och Silja vid Nakumatt och tog en fika med dom på Dormans innan vi gick hem. Eftermiddadgen var lite småregnig och trist och av en ingivelse bjöd vi in Minna, Jeppe och Silja på fruktstund, så hade den dagen gått.
I tisdags promenerade det vi till Lavington Green. En mindre köpcenter c:a en timme promenad bort. Ryktet sa att det fanns habila slaktare där. Väl framme hos slaktare/restaurang Happy butcher (jo, den heter så) beställde vi in pannkakor och kaffe.Både mamma och pappa var överens om att det var det goaste pannkakor de någonsin ätit. Rasmus hade återigen en bra dag, dvs när har skrattar utan till synes uppenbar anledning. Han fick pannkaka sittandes på vuxenstol, tror han var lite stolt över det. Vägen hem gick över Valley arcade där vi köpte på oss lite blöjor och åt pasta på Monicos. Sen var den dagen slut.
På onsdagen åkte vi in till stan. På handlingslappen stod bl a boll, finskor och finkläder (till Rasmus), sovkläder (till Rasmus). Bollen är till Kayle som kommer på besök på söndag. Ni med gott minne minns att Kayle är Pamelas dotterson. Ni med riktigt gott minne minns att Pamela är Rasmus Guardian ad litem. Det blev ett par sandaler till Rasmus, samt ett par finskor som han skall ha när vi skall till rätten. Sovkläder behöver han också, täcke gillar han inte alls, han kan inte snurra så bra med något över sig.
På kvällen hade vi bestämt möte med vår advokat, Mr Joram Mwenda. Vi börjar närma oss slutet av fosterperioden, den 23/3 har vi haft vårdnaden om Rasmus i tre månader. Vi vill fråga lite om hur vi enklast går till väga för att förlänga visumet och höra när han trodde att vi kunde få vår första hearing, vår första tid med domaren. Mr Mwenda verkar vara en mycket driftig och kunnig man. I processen är det en mängd detaljer och möten som skall gå i lås, Mr Mwenda sköter allt åt oss, vi följer bara med. Slutligen, den stora nyheten är att han verkar fullständigt övertygad att vi inte är kvar har i AUGUSTI! Jo, och det börjar kännas som inte helt orealistisk längre. Om, om alla krumbukter och koveser löper på utan hinder så kan vi kanske t.o.m boka hemresa i JUNI! Mentalt är vi nog fortfarande inställde på att komma hem till hösten, men visst var det skojiga och uppfriskande nyheter!
Torsdag var fylld med lyx. 09.30 kom Jimbo och hämtade oss, våra danska vänner och familjen K för att föra oss till Windsor Golf resort. Windsor Golf är enligt Jimbo det lyxigaste golfstället i Nairobi. Stor pool, uppvärmde till 30 grader, liten barn pool, ännu varmare. Lyxkänsla a lá det imperialistiska England. Kontrasterna mellan slum och detta ställe går inte att beskriva. Vi hade en heldag där och njöt verkligen, Rasmus badade i stort sett hela tiden. Vi tog lunchen där. All inkluderad så kostade det familjen Möller c:a 700:-, det var det värt.
Idag är det fredag igen, veckorna går fort här. På förmiddagen har vi tagit foto ihop med våra danska vänner. Vi har ingen kamera så de är bussiga att låta fotografera oss också med deras duktiga kamera. Båda familjerna behöver foto på oss tre samt ett enskilt på Rasmus och Silja, dessa kort skall med i den rapport som KCH skall skriva. KCH tror jag kan betraktas som vårt svenska familjerätt och dess socialsekreterare.
I eftermiddag blir det ett sedvanligt besök till svenska skolan kl. 15.00, kanske jag badar lite med Rasmus...
måndag 8 mars 2010
Min resa del 3
[viveka]
Nu började jag att på allvar fundera kring hur jag skulle kunna vara borta från allt så länge.
6–8 månaders vistelse i landet var de uppgifter vi fick från adoptionsbyrån, det kändes som en absurt lång tid att vara borta från familj och vänner.
Det längsta jag varit borta från jobbet de senaste tio åren har nog varit så där en c:a två veckor, att vara borta över ett halvår!! Hur gör man då?
Tankarna kring hur jag skulle göra med BlomsterAktören var väldigt många, mitt lilla företag som jag vårdat så ömt i många år. Jag har så många härliga kunder som jag ville skulle kunna fortsätta få den service de är vana vid.
Jag hade tankar på att anställa en tjej för att driva det under tiden jag är borta men kom fram till att det nog inte blir bra för någon. Det är ett stort ansvar att lägga på någon och för min del skulle det innebära att jag inte kommer att kunna slappna av till hundra procent. Lösningen blev till slut ett fantastiskt samarbete med en kollega som redan har en fungerande verksamhet och som jag känner fullt förtroende för.
Jag hade ett väldigt stort brydderi angående hur jag skulle göra med min fantastiska lokal, där jag fått arbeta med så många goa och duktiga florister och där vi inspirerats till att göra så många vackra arbeten.
Jag hade fram till sista december 2008 på mig att bestämma mig om jag ville säga upp den annars skulle kontraktet löpa i ytterliggare tre år till.
Vår plan var att skicka papper i augusti 2009 och i såfall åka ner till Kenya förhoppningsvis i november samma år.
Det var fortfarande så många kansken och resan kändes så långt borta men jag var tvungen att bestämma mig och det var skönt att jag hade hösten på mig så att det fick växa fram för det var inget självklart beslut även om det var oundvikligt. Lokalen var någonstans synonymt med jobbet vilket innebar trygghet för mig, något jag kände igen och visste hur det fungerade. Att göra sig av med lokalen var att verkligen ta steget mot något helt okänt, främmande och även i viss mån skrämmande. Att åka till Kenya för en längre tid kändes som en stor grej i sig men att dessutom bli mamma det var stort på riktigt
Jag sa till slut upp lokalen och fick ha den kvar till o med september 2009.
Vad skönt det är när ett stort beslut till slut är fattat. Det var en stor pusselbit och nu började det verkligen kännas att det var på riktigt och att det handlade om oss och att vi verkligen var på väg.
Jag hade ibland när jag pratade med vänner om vårt kommande äventyr en konstig känsla av att det handlade om någon annan.
I och med att jag nu inte hade någon lokal att vara i till hösten så var det dags att på alla sätt börja jobba mot Kenya.
Nu började jag att på allvar fundera kring hur jag skulle kunna vara borta från allt så länge.
6–8 månaders vistelse i landet var de uppgifter vi fick från adoptionsbyrån, det kändes som en absurt lång tid att vara borta från familj och vänner.
Det längsta jag varit borta från jobbet de senaste tio åren har nog varit så där en c:a två veckor, att vara borta över ett halvår!! Hur gör man då?
Tankarna kring hur jag skulle göra med BlomsterAktören var väldigt många, mitt lilla företag som jag vårdat så ömt i många år. Jag har så många härliga kunder som jag ville skulle kunna fortsätta få den service de är vana vid.
Jag hade tankar på att anställa en tjej för att driva det under tiden jag är borta men kom fram till att det nog inte blir bra för någon. Det är ett stort ansvar att lägga på någon och för min del skulle det innebära att jag inte kommer att kunna slappna av till hundra procent. Lösningen blev till slut ett fantastiskt samarbete med en kollega som redan har en fungerande verksamhet och som jag känner fullt förtroende för.
Jag hade ett väldigt stort brydderi angående hur jag skulle göra med min fantastiska lokal, där jag fått arbeta med så många goa och duktiga florister och där vi inspirerats till att göra så många vackra arbeten.
Jag hade fram till sista december 2008 på mig att bestämma mig om jag ville säga upp den annars skulle kontraktet löpa i ytterliggare tre år till.
Vår plan var att skicka papper i augusti 2009 och i såfall åka ner till Kenya förhoppningsvis i november samma år.
Det var fortfarande så många kansken och resan kändes så långt borta men jag var tvungen att bestämma mig och det var skönt att jag hade hösten på mig så att det fick växa fram för det var inget självklart beslut även om det var oundvikligt. Lokalen var någonstans synonymt med jobbet vilket innebar trygghet för mig, något jag kände igen och visste hur det fungerade. Att göra sig av med lokalen var att verkligen ta steget mot något helt okänt, främmande och även i viss mån skrämmande. Att åka till Kenya för en längre tid kändes som en stor grej i sig men att dessutom bli mamma det var stort på riktigt
Jag sa till slut upp lokalen och fick ha den kvar till o med september 2009.
Vad skönt det är när ett stort beslut till slut är fattat. Det var en stor pusselbit och nu började det verkligen kännas att det var på riktigt och att det handlade om oss och att vi verkligen var på väg.
Jag hade ibland när jag pratade med vänner om vårt kommande äventyr en konstig känsla av att det handlade om någon annan.
I och med att jag nu inte hade någon lokal att vara i till hösten så var det dags att på alla sätt börja jobba mot Kenya.
lördag 6 mars 2010
Titta, han går!
[Fredrik]
Rasmus går. Han kan gå långt. Han tycker dock att det är mindre intressant, han startar inte själv utan tycker mest det är roligt att gå mellan
mamma och pappa, men han går! Kolla filmen:
Vem filmade? Ett sammanträffande som för oss var trevligt, kanske dramatiskt för våra vänner. Jo, våra holländska vänner;
Jaap, Fimke och deras son Isaac har nu åkt hem! Deras sista vecka blev väl dramatisk. De uppstod en dispyt mellan dom och deras landlady vilket gjorde att de blev mer eller mindre utslängda från deras lägenhet, en vecka innan planerad hemresa. Fimke hade det känn redan innan och frågade oss om de kunde sova hos oss några dagar, såklart dom kunde. Fr.o.m måndags t.o.m fredag morgon har vi haft förmånen att umgås med den holländska familjen vars son är ungefär lika gammal som
Rasmus och kommer från samma barnhem. Det blev några sena kvällar och därmed inte så mycket som som vi vanligtvis får, men utan tvekan värt det, att lära känna Mullsjöborna bättre (ja, boende i Sverige sedan två år)! Efter en sista trasslig dag på den svenska ambassaden kom dom i alla fall iväg på fredag morgon. Tack för besöket och på återseende.
I onsdags var vi på äventyr av ett nytt slag. Vi och den nyanlända familjen E, från Gemina Court, hade ihop med Susan från KCH, planerat att åka och titta på den skola som Rasmus barnhem sponsrar. Vi fick åka med bak i den bil som transporterar diverse mat till skolan, bröd, kex, sallad m.m. Vi hoppade in därbak på den kraftiga Toyota, likt fångar på transport. Det hade regnat kraftigt på natten och småregnade när vi åkte iväg, de små rutoran var igenimmade och vi visste inte i vilken riktning vi åkte. Efter en kort halvtimme svängde vi in i Kibera, Nairobis slumområde.
Bilfärden blen en mindre äventyr, de nästan bortregnade lervägarna skulle ta oss in i hjärtat av de fattigaste stället i Nairobi. Susan var mycket tydlig att när vi kom in i ett visst område var det viktigt att inte visa kameran ifrån bilen, puh. Normalt är jag inte så harig, men efter en halvtimmes ytterligare skumpig färd, med vår prins sittande skönt i mammas sele, kände jag en tydlig oro. Det gick att öppna de immiga små rutorna och man kunde titta ut på området och människorna vi färdades förbi. Misär, misär, regn, smutsiga barn, ansikte efter ansikte utan spår av lycka. Måhända att det dåliga vädret spelade viss roll, men i detta område finns många fattiga och olyckliga människor som förmodligen ser oss mzungu's som pengapåsar som
man vill åt. Helt klart läskigt!
Till slut kom vi så fram till skolan, mitt i plåthusstaden. En oas, välbyggda skolbyggnader, elever i skoluniform, växligthet och en bamba! Surrealistiskt.
Vi fick en guidad tur genom området och blev imponerade, framför allt av de fina skolbarnen som var väldrillade när någon kom på besök. Skolan utbildar
560 elever från "0:an" upp till årskurs 8. Vi titta in hos alla utom 8:orna. Glada och mycket nyfikna ansikten möttes oss i varje klassrum. De sjöng för oss och den kusliga känslan sedan tidigare var borta.
En möte med den hårda verklighet som Nairobi faktiskt har borde alla få uppleva, våra västerländska problem känns plötsligt patetiska.
Rasmus går. Han kan gå långt. Han tycker dock att det är mindre intressant, han startar inte själv utan tycker mest det är roligt att gå mellan
mamma och pappa, men han går! Kolla filmen:
Vem filmade? Ett sammanträffande som för oss var trevligt, kanske dramatiskt för våra vänner. Jo, våra holländska vänner;
Jaap, Fimke och deras son Isaac har nu åkt hem! Deras sista vecka blev väl dramatisk. De uppstod en dispyt mellan dom och deras landlady vilket gjorde att de blev mer eller mindre utslängda från deras lägenhet, en vecka innan planerad hemresa. Fimke hade det känn redan innan och frågade oss om de kunde sova hos oss några dagar, såklart dom kunde. Fr.o.m måndags t.o.m fredag morgon har vi haft förmånen att umgås med den holländska familjen vars son är ungefär lika gammal som
Rasmus och kommer från samma barnhem. Det blev några sena kvällar och därmed inte så mycket som som vi vanligtvis får, men utan tvekan värt det, att lära känna Mullsjöborna bättre (ja, boende i Sverige sedan två år)! Efter en sista trasslig dag på den svenska ambassaden kom dom i alla fall iväg på fredag morgon. Tack för besöket och på återseende.
I onsdags var vi på äventyr av ett nytt slag. Vi och den nyanlända familjen E, från Gemina Court, hade ihop med Susan från KCH, planerat att åka och titta på den skola som Rasmus barnhem sponsrar. Vi fick åka med bak i den bil som transporterar diverse mat till skolan, bröd, kex, sallad m.m. Vi hoppade in därbak på den kraftiga Toyota, likt fångar på transport. Det hade regnat kraftigt på natten och småregnade när vi åkte iväg, de små rutoran var igenimmade och vi visste inte i vilken riktning vi åkte. Efter en kort halvtimme svängde vi in i Kibera, Nairobis slumområde.
Bilfärden blen en mindre äventyr, de nästan bortregnade lervägarna skulle ta oss in i hjärtat av de fattigaste stället i Nairobi. Susan var mycket tydlig att när vi kom in i ett visst område var det viktigt att inte visa kameran ifrån bilen, puh. Normalt är jag inte så harig, men efter en halvtimmes ytterligare skumpig färd, med vår prins sittande skönt i mammas sele, kände jag en tydlig oro. Det gick att öppna de immiga små rutorna och man kunde titta ut på området och människorna vi färdades förbi. Misär, misär, regn, smutsiga barn, ansikte efter ansikte utan spår av lycka. Måhända att det dåliga vädret spelade viss roll, men i detta område finns många fattiga och olyckliga människor som förmodligen ser oss mzungu's som pengapåsar som
man vill åt. Helt klart läskigt!
Till slut kom vi så fram till skolan, mitt i plåthusstaden. En oas, välbyggda skolbyggnader, elever i skoluniform, växligthet och en bamba! Surrealistiskt.
Vi fick en guidad tur genom området och blev imponerade, framför allt av de fina skolbarnen som var väldrillade när någon kom på besök. Skolan utbildar
560 elever från "0:an" upp till årskurs 8. Vi titta in hos alla utom 8:orna. Glada och mycket nyfikna ansikten möttes oss i varje klassrum. De sjöng för oss och den kusliga känslan sedan tidigare var borta.
En möte med den hårda verklighet som Nairobi faktiskt har borde alla få uppleva, våra västerländska problem känns plötsligt patetiska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)