Ett första möte

Allt är välbekant, det är samma rum som sist, samma sköterska som berättar om hans tillstånd, det är samma långa väntan på att han ska komma. Ändå är allt så annorlunda, den här gången är det en liten familj som sitter och väntar, vi har med oss en förväntansfull blivande storebror.  Sköterskan är otroligt glad att se Andy handsome igen, som de brukade kalla honom, och vi är mer förberedda på att detta kan ta ett bra tag så en och en halvtimmes väntan känns inte så farligt. Så kommer han in till sist, liten söt lätt förvånad över vart han hamnat men väldigt intresserad och glad.

Så har det fortsatt, han är väldigt lätt att få kontakt med och Rasmus verkar väldigt stolt men fortfarande lite avvaktande. Det var en liten tjej som försökte ta lillebrors boll men då var han snabbt framme och motade bort henne. Stop stop sa han och tog vänligt men bestämt bort henne från lillebror. 

En stund på gräset utanför barnhemmet.

Rasmus tittar på när mamma ger lillebror wimbigröt.

Rasmus och pappa och lillebror gungar utanför barnhemmet.

Ramsus klättrar högt

Två härliga dagar har vi haft med vår lillebror och det är så svårt att lämna kvar honom på kvällen. Vi hoppas att få hem honom i mitten på nästa vecka. Han måste hinna fylla ett år och det gör han på tisdag sedan är det lite papper som ska fixas.
Vi har fått en härlig start på detta livslånga äventyr och är så glada åt er som är med oss på vår resa.
Stora kramar till er alla från familjen Möller

En pojke!

Han är fantastisk!!! Och hans mamma och pappa är överväldigade av glädje!!! Han fyller ett år på tisdag och vi kommer få träffa honom redan i morgon eftermiddag! Hela familjen längtar! 

Rasmus har visat bild av honom, han heter Harris, på dagis och stolt berättat att det är hans lillebror. En lillebror som han önskat sig.

Idag har Rasmus blivit storebror till en pojke som nu bor på Thomas Barnados House, samma barnhem där Rasmus tillbringade sin första tid.

Bild? Nja, vi tror nog att vi väntar med att visa hans fina ansikte tills processen är avklarad och att han är vår, även juridiskt.

All frustration över väntan är nu som bortblåst, idag är en stor dag och en glädjens dag för hela familjen Möller!

Inskolning

I måndags började Rasmus inskolning i förskola 1 på Svenska skolan. Han är en ”van” dagisbesökare och redan dag två kunde pappa gå hem efter lämning. Det är fantastiskt att se han på dagis, spelar mindre roll att det just nu är i Kenya. Han lyssnar,sjunger, frågar, lekar, äter osv. Ja, det var en mycket stolt pappa som fick se sin stora son hantera helt annan miljö än på den på Hisingen.

Rasmus på väg till sin första dag på dagis.

Barnen tar fram sittkuddar inför samling med sång.

För övrigt så har förtroendet för hanteringen de första fasen rörande barnbesked och resa rasat i botten. Vi vet ju sedan tidigare att Nairobi, Kenya är i stort sett oförutsägbart inom alla områden, det ligger liksom en rökridå kring var man än rör sig. Men lite naivt trodde vi ändock på de besked som sa att det snart kommer barnbesked. ”Snart” utan definition är inget bra begrepp att planera efter. De senaste ryktena säger att vi kanske får barnbesked i maj. Detta är såklart ett ekonomiskt bakslag men framför allt en frustration över att det dröjer tillsvidare innan vi får träffa Rasmus syskon. Samtidigt så påminns vi om att vi befinner oss i rödridåerna land och att vi behöver planera därefter.

En rekommendation till er som funderar på Kenya som adoptionland – barnen är fantastiska och värd all väntan och längtan!, Men åk inte ner innan barnbesked om ni inte har obegränsat med pengar eller längtar efter att vara borta tillsvidare.

Några ord på vägen

-If your best friend steels your wife, the best way to get revenge at him is to let him keep her-

Sådana här vackra ord kan man få sig till livs när man sitter på bussen på väg hem från Nairobi city.

En vänlig man stod i bussen och predikade bl a detta under vår färd, så här inledde han det hela;

- If you want to go fast, go alone. If you want to go far, go with me.

Trevlig helg!

Lite limbo

Fortfarande lite limbo här, inga signaler om att något barnbesked skulle vara i sikte. När vi åkte tolkade vi signalerna att det snart skulle komma, i alla fall inom en månad. Vi hoppas fortfarande att den tolkningen stämmer.
Barnbesked är det som tar mest energi i anpråk; när? kön? friskt? ålder? osv. Många parameterar som påverkar oss känslomässigt. Vi kan också påverkas ekonomiskt om det drar ut på tiden för mycket. Vi har fått uppfattningen, genom att prata med de som är i processen just nu, att det kanske snarare landar på nio månader, mycket pga, hur den utpekade domaren agerar,men även för att det tillkommit ett moment till enligt Haag konventionen som i sig tar en månad. Märkligt va, efter bara en dryg  vecka här tänker vi termer av "att komma hem"...

I övrigt så sysselsätter vi oss med att sätta bo på riktigt här på Riara, nu tillbaka i vår gamla lägenhet C12. Känns lite märkligt att börja använda samma stekpanna som vi köpte en gång för två år. När vi åkte hem förra gången var vi trötta på lägenheten men idag känns det helt ok. Den här gången tänker vi lägga mycket mer tid på att inreda så att det känns som hemma.

Rasmus växer och trivs, det märks tydligt. Precis nu somnade han själv i han nya egna rum! Han som inte sovit själv på drygt ett år. Nåväl, vi får se hur natten fortlöper, men han var helt säker på att han skulle sova själv, Viveka fick dock skrämma bort lite spöken men sedan somnade han.
Mamman och pappan går inte på 100% än, lite förkylda och lite hängiga, men inget bakteriangrepp i alla fall. Stundtals dock är det lite semesterkänsla, påskparty vid poolen t.ex. och öl och pizza på Mediterrano igår.

Några dagar

Fruktstund på balkongen

 Den kenyanska påskharen har kommit med paket.

 Chokladhöna = lycka!

 "Grodkompisen" kom också med påskharen.

 Poolområdet på Riara, med ett blivande nio-våningshus i bakgrunden.

Rasmus tittar på silkesapa på muren mellan träden.

Till hans stora lycka var det en hel familj som hoppade förbi.

Framme

Tillbaka på välkänd mark och i nygammal lägenheten med 168 kg packning. Trötta men nöjda har vi checkat in på Riara igen och börjar så smått planera allt möjligt för den relativt långa vistelsen här. Inget barnbesked och nu är det påskledigt så vi förväntar oss inget förrens tidigast nästa vecka. Rasmus klarade resan bra och verkar anpassa sig och har inte sagt att han vill åka hem mer än en gång. Vi är spända över när vi får barnbesked och vem det kommer bli, svårt att förbereda sig. Den största praktiska funderingen vi har just nu är hur vi vill bo, men det kommer snart ge sig.