Nu har vi varit här, i Nairobi, i Kenya, i Afrika i fem månader. Tänk va', fem månader i ett främmande land, tillsammans med en pojke som är vår son. Vi har fått tillbringa fem månader med denna fantastiska lilla person. Vi är upprymda av en sådan stor tacksamhet över vårt barn. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig den glädje och lycka han ger oss! Men nu är vi här, och njuter med vår lilla familj.
De senaste veckorna har Rasmus utvecklats mycket. Han har nu släppt fingret han hängt i då han gått omkring. För en vecka sedan så började han gå själv.
Med denna framgång så händer även saker med språket. Han har inte så mycket ord ännu, men han pratar mer och mer med oss. Han uppmärksamhet och samspel med omgivningen ökar hela tiden, man märker att han gillar livet. Det ger tårar i pappas ögon.
I Rasmus liv är det svårt att hitta några mörka moln just nu, jag tror inte det finns några. I övrigt så kommer det vågor av hemlängtan, både för mamma
och pappa. Kanske inte så konstigt, vi börjar känna oss färdiga med Kenyavistelsen och vill börja leva vårt liv i Sverige. Men det finns egentligen få saker här som man direkt kan peka ut som jobbiga. Tror att om man hade vägt alla nackdelar och fördelar mot varann så hade fördelarna utklassat nackdelarna. Men i mörka stunder, såsom med en kropp kontaminerad med bakterier, så kan det kännas irriterande att man måste pumpa sitt dricksvatten ur den nyligen inköpta 20-liter flaskan. Att det plötsligt inte finns el. Dålig tillgänglighet på internet. Att fortsatt leva i paranoia över att bakterier finns överallt, du tvättar händer och spritar dom, men känner dig ändå orolig över att få magproblem och feber när som helst igen.
Men skall jag vara realistisk så är den tiden dessa problem känns jobbiga mycket mindre jämfört med den tiden då allt känns som en ända lång fest. Man kanske kan säga att vi snarare längtar hem och inte bort från Kenya.
Det finns c:a 11 adoptivfamiljer här, på Riara apt, och en handfull till på Gemina Court. Tror ni att vi alla endast sitter och väntar på planet hem?
Såklart umgås vi, har roligt och delar erfarenheter och bygger broar som kommer vara ovärderligt i våra prinsar och prinsessor framtida liv.
T.ex. på kvällsmenyn stod kycklinggryta med ris, att intagas på restaurang Stoltzes. God mat, gott sällskap, ett gott liv. Familjer bondar, men framför allt så har vi fått så mycket värdefull bondingtid med Rasmus. Ni småbarnföräldrar, hur många av er har stannat hemma hela familjen i fem månader eller mer?
Om någon vecka hoppas vi att alla rapporter som skall skrivas är klara så att vår advokat kan börja jaga tid till den andra och sista hearingen.
Vi spekulerar vilt om när vi kan vara hemma igen. Ett optimistiskt scenario är i slutet av juni, troligt är också mitten på juli. Att vi kommer hem efter
augusti börjar kännas som ett mindre aktuellt alternativ. Men komihåg, vi är i den Kenyanska adoptionsprocessen och där kan allt och inget hända.
I vilket fall som helst så trivs vi med vår lilla familj här i Kenya, även om vi längtar hem till den svenska våren och sommaren.
tisdag 18 maj 2010
torsdag 13 maj 2010
Min resa del 4
Det blev en massa jobb under våren med att slussa över kontakter till min kollega och förbereda inför flytten, jag har en tendens att samla på mig material av alla slag och det kom väl till pass nu. Jag gjorde under våren inga stora nya inköp alls utan klarade mig fint på mitt eminenta lager och det var ju bra nu när vi var tvungna att samla ihop så mycket pengar som möjligt för att klara av vår stora resa. Jag gjorde heller nästan ingen marknadsföring och helt plötsligt märkte jag hur mycket av tid och energi det har tagit.
Jag arbetade ensam igen för första gången på länge så jag fick mycket tid till att fundera under dagarna där jag stod i min lokal och band blommor och lyssnade på P1.
Ju längre tiden gick och det började sjunka in att jag nog kommer att pausa en längre tid ju mer lockande började det kännas. Efter att ha arbetat ganska intensivt i så många år började jag känna att detta nog kommer att bli en resa i många plan, jag har ju längtat så länge efter detta lilla barn och självklart vill jag ägna all min tid och kraft åt det när det väl kommer. Hade vi kommit hem efter bara några veckor är frågan om vi inte hade börjat arbeta ganska snabbt därpå åtminstonde en av oss. Nu kommer vi båda vara med barnet, på lika villkor en längre tid och det är ju helt fantastiskt.
När jag kände efter ordentligt kände jag riktigt hur in i märgen trött jag egentligen var, att få ägna all tid åt att tillsammans ta hand om vårt lilla barn i ett varmt land lät nästan lite för bra för att vara sant.
Det ska väl sägas att jag är något av en romatiker som är väldigt bra på att göra upp vackra bilder av hur fantastiskt allt kommer att bli. Lite mer realist har jag väl blivit med åren men att vara två vuxna på ett barn kändes ändå väldigt lyxigt. Jag tänkte nog även att det kommer att ta energi från oss att kastas in i småbarnsföräldrarskapet men som jag såg det då med en kalender som var fullbokad, en telefon som ständigt ringde och ett kontor som hela tiden gav dåligt samvete med allt pappersarbete jag inte hunnit göra... Det verkade som himmelriket att få byta mot familjebildning tillsammans med herr F i Kenya.
Självklart var det även stora stunder av tvivel om hur vi skulle klara av den här resan. Hur barnet skulle klara av att anknyta till oss, hur vi skulle klara av föräldrarollen, tänk om barnet bara skriker och inte vill var med oss. Är det rätt att rycka upp barnet och föra bort det till ett helt nytt o främmande land? Hur kommer barnet att bli behandlat när vi kommer hem till Sverige?
Dessa och många fler frågor funderades det kring och gör så fortfarande även om vissa frågetecken är uträtade vid det här laget.
Jag arbetade ensam igen för första gången på länge så jag fick mycket tid till att fundera under dagarna där jag stod i min lokal och band blommor och lyssnade på P1.
Ju längre tiden gick och det började sjunka in att jag nog kommer att pausa en längre tid ju mer lockande började det kännas. Efter att ha arbetat ganska intensivt i så många år började jag känna att detta nog kommer att bli en resa i många plan, jag har ju längtat så länge efter detta lilla barn och självklart vill jag ägna all min tid och kraft åt det när det väl kommer. Hade vi kommit hem efter bara några veckor är frågan om vi inte hade börjat arbeta ganska snabbt därpå åtminstonde en av oss. Nu kommer vi båda vara med barnet, på lika villkor en längre tid och det är ju helt fantastiskt.
När jag kände efter ordentligt kände jag riktigt hur in i märgen trött jag egentligen var, att få ägna all tid åt att tillsammans ta hand om vårt lilla barn i ett varmt land lät nästan lite för bra för att vara sant.
Det ska väl sägas att jag är något av en romatiker som är väldigt bra på att göra upp vackra bilder av hur fantastiskt allt kommer att bli. Lite mer realist har jag väl blivit med åren men att vara två vuxna på ett barn kändes ändå väldigt lyxigt. Jag tänkte nog även att det kommer att ta energi från oss att kastas in i småbarnsföräldrarskapet men som jag såg det då med en kalender som var fullbokad, en telefon som ständigt ringde och ett kontor som hela tiden gav dåligt samvete med allt pappersarbete jag inte hunnit göra... Det verkade som himmelriket att få byta mot familjebildning tillsammans med herr F i Kenya.
Självklart var det även stora stunder av tvivel om hur vi skulle klara av den här resan. Hur barnet skulle klara av att anknyta till oss, hur vi skulle klara av föräldrarollen, tänk om barnet bara skriker och inte vill var med oss. Är det rätt att rycka upp barnet och föra bort det till ett helt nytt o främmande land? Hur kommer barnet att bli behandlat när vi kommer hem till Sverige?
Dessa och många fler frågor funderades det kring och gör så fortfarande även om vissa frågetecken är uträtade vid det här laget.
torsdag 6 maj 2010
Nedräkningen fortsätter
[Fredrik]
Livet tar oss igenom den här resan med Kenya och Rasmus, som på en berg-o-dalbana, verkligen. För c:a två veckor sedan skulle man kunna att vi levde efter Nationalteaterns klassiker.
Stora delar av Riara gänget gick Safariwalk på f.m. för att sedan åka till Rusty Nail för en avslutande lunch som varade fram till e.m.
Nästa dag åkte vi till Kazuri(pärlor och sånt) för att sedan avsluta med kvällsmat på karen Blixten Coffe Garden.
Fredagen var en glädjens dag. Förutom den trevliga obligatorisk fredagsmyset på Svenska skolan så firades det ordenligt på Cedars(libanesiskt restaurang)
efter det att tre! svenska familjer fick igenom den andra hearingen, det som alla här ser som processens avslut.
Lördagen var sedan länge inbokat som fest. En fest som grundade sig i en OS-tippningsförlust för svenskarna mot finnarna. Tippande svenskar bjöd de vinnande finnarnapå mat och dryck vid poolen. Ryktet säger att en antal inte kom i sängs förrens vid midnatt, det är sent för en adoptivförälder.
Två dagar senare fick pappan kraftiga magproblem. I fredags kom insikten att det inte går över av sig själv. Fick medicin, som hjälpte en stund.
Tyvärr inte tillräckligt ordentligt. Det finns egentligen bara tre viktiga möten som man inte får/vill missa genom adoptionsprocessen:
- Första hearing, som innebär att Rasmus blir formellt utsedd.
- Andra hearing som skall innebära att vi endast kommer vara dagar ifrån att få alla nödvändiga papper på Rasmus, för att kunna åka hem till Sverige.
- Mellan första och andra hearing skall en intervju göras med Childrens department(CD).
När den första medicinering var över så kvarstod både hög feber och magproblem samt en intervju någon dag senare. Den 4/5 kl 09.00 var mamma och pappan
på 6:våningen i en halvskappigt rum med "the officer" som utfrågare. Pappan har sällan känt sig så dålig, men vad göra. Nu låter det kanske mer dramatiskt än vad det faktiskt var. Intervju gick bra och vi var hemma innan tolv, tror jag. Dagen efter gjorde hembesöket som också gick bra, så nu är vi uppe på kullarna i berg-och-dal-banan igen. Om c:a tre veckor bör både CD och guardian vara klara med sina resp. rapporter och vi kan börja ansöka om tid för andrahearing. Det ser onekligen lovande ut, men efter snart 5 månader i Nairobi har vi insett att allt och inget kan hända här...
Lite bilder också:
Livet tar oss igenom den här resan med Kenya och Rasmus, som på en berg-o-dalbana, verkligen. För c:a två veckor sedan skulle man kunna att vi levde efter Nationalteaterns klassiker.
Stora delar av Riara gänget gick Safariwalk på f.m. för att sedan åka till Rusty Nail för en avslutande lunch som varade fram till e.m.
Nästa dag åkte vi till Kazuri(pärlor och sånt) för att sedan avsluta med kvällsmat på karen Blixten Coffe Garden.
Fredagen var en glädjens dag. Förutom den trevliga obligatorisk fredagsmyset på Svenska skolan så firades det ordenligt på Cedars(libanesiskt restaurang)
efter det att tre! svenska familjer fick igenom den andra hearingen, det som alla här ser som processens avslut.
Lördagen var sedan länge inbokat som fest. En fest som grundade sig i en OS-tippningsförlust för svenskarna mot finnarna. Tippande svenskar bjöd de vinnande finnarnapå mat och dryck vid poolen. Ryktet säger att en antal inte kom i sängs förrens vid midnatt, det är sent för en adoptivförälder.
Två dagar senare fick pappan kraftiga magproblem. I fredags kom insikten att det inte går över av sig själv. Fick medicin, som hjälpte en stund.
Tyvärr inte tillräckligt ordentligt. Det finns egentligen bara tre viktiga möten som man inte får/vill missa genom adoptionsprocessen:
- Första hearing, som innebär att Rasmus blir formellt utsedd.
- Andra hearing som skall innebära att vi endast kommer vara dagar ifrån att få alla nödvändiga papper på Rasmus, för att kunna åka hem till Sverige.
- Mellan första och andra hearing skall en intervju göras med Childrens department(CD).
När den första medicinering var över så kvarstod både hög feber och magproblem samt en intervju någon dag senare. Den 4/5 kl 09.00 var mamma och pappan
på 6:våningen i en halvskappigt rum med "the officer" som utfrågare. Pappan har sällan känt sig så dålig, men vad göra. Nu låter det kanske mer dramatiskt än vad det faktiskt var. Intervju gick bra och vi var hemma innan tolv, tror jag. Dagen efter gjorde hembesöket som också gick bra, så nu är vi uppe på kullarna i berg-och-dal-banan igen. Om c:a tre veckor bör både CD och guardian vara klara med sina resp. rapporter och vi kan börja ansöka om tid för andrahearing. Det ser onekligen lovande ut, men efter snart 5 månader i Nairobi har vi insett att allt och inget kan hända här...
Lite bilder också:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)