Pojkarna

Tre månader har gått. Hur stort intryck gör  tre månader på ens livslinje? Oftast inte alls, förutom när man får barn. Vi har nu haft Oskar i tre månader och  han känns helt självklar i vår familj! Han är ett energiknippe utan dess like, alltid klimpten i ögat och har mycket humor och glädje i sig. Varje morgon, ja varje morgon sedan vi fick honom så väcker han oss med ett stort leende och sina långa förklaringar om något, ja , han har ofta mycket att berätta även om vi fortfarande inte förstår ett ord av vad han säger. Varje gång hittills, ja varje gång, har han lyckats lura ut ett skratt ur mig vid blöjbyte. Är det inte föräldrarna roll att få barnen att skratta och inte tvärtom?

Rasmus växer i sin roll som storebror. Fast jag tror inte han ser det som en roll. Han har helt klart accepterat Oskar som en ny familjemedlem och verkar nöjd och stundtals stolt över sin lillebror - Att se dom båda "bonda" med varann är fantastiskt!

Vi har nu formellt kommit igenom vår fosterperiod. Den 26/7 avslutades den tre månader långa fosterperioden.  Vad man då hoppas på är att få en första träff med domare, men dom går nu på en 7 veckor semester, vi behöver således vänta tills tidigast den 21/9 innan vi får möta domaren. Med risk att förhäva mig så tycker jag att vi är erfarna Kenya adoptanter. Men jag har  fortfarande svårt att ta in att adoptionprocessen här, sett ur adoptivfamiljers perspektiv, är så irrationell, orättvis och oförutsägbar. En del familjer lider mycket av att man inte vet när man kommer hem, eller att man får besked att det kommer dröja längre än acceptabelt. 

Men samtidigt så är barnen fantastiska och det är en sann gläjde att se varje ny familj bildas här! 

Vi tror inte att vi hinner hem till jul tyvärr. Men någon gång mellan jul och påsk kanske är realistiskt.