Plötsligt händer det

Det kom ett samtal från vår advokat, han sade att han skulle försöka ordna en domstolstid till tisdag. - Eeeh vad sa du??? han måste ha ringt fel.... Neej han sade att han skulle prova något omöjligt, han kommer förbi i eftermiddag.
Ok då tror vi väl det när han är här, förmodligen ringer han och ber om ursäkt att han har ringt fel om en liten stund. De har ju inte hearings på tisdagar, bara på fredagar.
Vi går ner till poolen och hänger lite jag går upp och fixar mat, vi äter mat och när vi ätit står jag och Oskar och tittar ut över parkeringen och där kommer ju mr Mwenda i sin jeep, hmmm.
Jodå han tänker prova att lägga fram vårt ärende imorgon eftersom det är sista dagen de har öppet innan sommaruppehållet på sju veckor, kanske kommer domaren säga ok, han hör av sig imorgon vid 10-tiden, chansen är 50-50.
Ok, vi stryker kläder, lagar pannkakor att ha med, packar utflyktsväskan med leksaker och snacks, jag målar mina naglar. Vi planerar att vi nog får göra någon typ av utflykt imorgon eftermiddag när vi fått reda på att det inte gick.
Morgonen kommer vi går omkring i våra sovkläder och väntar..... Vi får ett underbart skypesamtal från Sverige som lättar upp stämningen betydligt, Tack familjen Stoltze, klockan blir 10,00 klockan blir 11,00,
 vid 10 minuter över 11 skickar vi meddelande... any news???    hold on!!!
Vid 11,20 skriver han: hearing at noon, kontakta guardian och kom nu!!
Shiiiit..... På med fin kläder, ring taxi, ring Pamela, packa ner det sista ut med alla barn och väskor in i bil och ivääg....
Vi kommer fram vid 11.48 och Pamela vår guardian är med oss i bilen. När vi kommer in är även den danska familjen där som fick sin son med sig hem samma dag som vi fick hem Oskar. Skönt att ha någon att dela det hela med. Vår advokat kommer och säger att vi måste vänta till 14,30 för nu ska domaren ta en paus, nåja vi har ju pannkakor med. Vid 14-tiden dyker två familjer till upp, de väntar på sitt judgment.
För Rasmus är det fantastiskt för det betyder lekkamrater och fler leksaker, Oskar är helnöjd det räcker med att sitta i mitt knä och titta på alla barn som leker. Klockan går...  Spänningen stiger......
De andra familjerna är väldigt spända , ska de få sitt judgment så att de kan börja avsluta sin resa här eller måste de vänta till efter uppehållet? Klockan går..... De börjar städa i rättsalarna, domarna är inte på plats.....
Vid 15,30 kommer de andra familjernas domare och de får gå in, vår kommer och det bara strömmar folk in i den salen. Vi väntar.......
Vid fyratiden kommer det två lyckliga familjer ut ur salen, de har fått sina judgment deras söner är äntligen deras även på papper... glädjetårar. Barnen får klubba och Rasmus får en med och är väldigt lycklig, skönt den uppehåller honom säkert en halvtimme.
Vi fortsätter att vänta.....
Klockan blir 17,00 och vi börjar verkligen känna att det nog inte kommer att hinnas med. Hur länge jobbar de egentligen???
Vid 17,25 kommer vår kontakt från adoptionsbyrån ut och säger att vi kanske ska in nu. Ok vi är här:)
Vi får komma in.
Först är det något annat ärende som tas upp, barnen skruvar på sig, det har varit en väldigt lång dag.
Det andra ärendet avslutas. Vår advokat reser sig upp och förklarar vårt ärende, domaren tittar trött på honom och frågar om han vet var klockan är???? 17,35 Domaren är trött och vill gå hem nu. Vår advokat kontrar, det är inte helt lätt att höra vad de säger men de håller på ett bra tag fram och tillbaka och det känns som om domaren är orubblig. Så helt plötsligt tar han emot ett papper och börjar titta och skriva något mumlar något som jag inte uppfattar, har fullt upp med att hålla Rasmus stilla och tyst.
Helt plötsligt är det klart... Vi är klara med vår första hearing!!!!! Helt otroligt och fantastiskt. Domaren lämnar salen och våra nya danska vänners lilla pojke vinkar och säger bye bye... Domaren ler vinkar och säger bye bye. Där fanns nog en människa bakom den strikta fasaden...

Pojkarna

Tre månader har gått. Hur stort intryck gör  tre månader på ens livslinje? Oftast inte alls, förutom när man får barn. Vi har nu haft Oskar i tre månader och  han känns helt självklar i vår familj! Han är ett energiknippe utan dess like, alltid klimpten i ögat och har mycket humor och glädje i sig. Varje morgon, ja varje morgon sedan vi fick honom så väcker han oss med ett stort leende och sina långa förklaringar om något, ja , han har ofta mycket att berätta även om vi fortfarande inte förstår ett ord av vad han säger. Varje gång hittills, ja varje gång, har han lyckats lura ut ett skratt ur mig vid blöjbyte. Är det inte föräldrarna roll att få barnen att skratta och inte tvärtom?

Rasmus växer i sin roll som storebror. Fast jag tror inte han ser det som en roll. Han har helt klart accepterat Oskar som en ny familjemedlem och verkar nöjd och stundtals stolt över sin lillebror - Att se dom båda "bonda" med varann är fantastiskt!

Vi har nu formellt kommit igenom vår fosterperiod. Den 26/7 avslutades den tre månader långa fosterperioden.  Vad man då hoppas på är att få en första träff med domare, men dom går nu på en 7 veckor semester, vi behöver således vänta tills tidigast den 21/9 innan vi får möta domaren. Med risk att förhäva mig så tycker jag att vi är erfarna Kenya adoptanter. Men jag har  fortfarande svårt att ta in att adoptionprocessen här, sett ur adoptivfamiljers perspektiv, är så irrationell, orättvis och oförutsägbar. En del familjer lider mycket av att man inte vet när man kommer hem, eller att man får besked att det kommer dröja längre än acceptabelt. 

Men samtidigt så är barnen fantastiska och det är en sann gläjde att se varje ny familj bildas här! 

Vi tror inte att vi hinner hem till jul tyvärr. Men någon gång mellan jul och påsk kanske är realistiskt. 

Gymnastik och några stapplande steg

Vi har varit på gymnastik med Rasmus de senaste torsdagarna och efter några första trevande minuter då han helst bara ville sitta och titta på är han nu helt med och hoppar studsmatta, går på styltor, springer runt i cirklar, gör kullerbyttor på bollar och en himla många andra roliga övningar.

Igår när jag satt med lillebror som stod och höll sig i studsmattan med ena handen och min hand i den andra, släppte han med ett leende studsmattan och sedan min hand och knatade iväg tre fyra steg tills han slutligen kraschlandade med läppen i mattan. Fort gick det och han blev lätt omtumlad men ganska snart var han uppe igen och gick stolt omkring, dock höll han mig i ena handen för säkerhets skull.

Här var tanken att han skulle sparka till bollen men det var hysteriskt roligt så han flabbade mest och bollen for lite hit och dit, andra gången gick det bättre då kickade han till ordentligt.

Här är en favoritgren, springa upp för trapporna, hoppa ner, springa upp, hoppa ner, springa runt, en gång till...... jo han är rätt trött efter en timma.

Här övas det bakåtvolt på boll.

Lite akrobatkonster med klapp. 

Nu väntar vi besök i nästa vecka och har en mikroskopisk chans att komma till vår första hearing på fredag, annars blir det slutet på september.